Dag 42, 15 dagar efter första operationen

Idag skulle jag har sprungit Stockholm Tunnel Run Citybanan. Skulle ha startnummer 17671, ett nummer värdigt en Björnbuse!

Även om läkaren redan för två veckor sedan sade att jag inte skulle springa så har jag inte helt gett upp tanken helt förrän nu. Men smärtan gör att det inte går att springa, även om det inte är mer än 8 km.

Alla jag skulle springa med har också fått förhinder. Kollegan åker skidor och syrran och svågern ligger hemma med feber. Trist!

Hook-platta i axeln är helt enkelt smärta. Inser att jag kommer att vara handikappad tills den tas bort. Det blir någon gång i sommar. Dagarna fungerar okej, man vänjer sig. Det är en grund-smärta som lite molande finns hela tiden. För lite för att man skall ta smärtstillande (som jag inte gillar) men tillräckligt mycket för att vara konstant närvarande. Tar lite Alvedon då och då när den är mer intensiv.

Den överraskande smärtan är jobbigare. Den kommer i två varianter. En ilande smärta som påminner om den man får i tänderna hos tandläkaren. Den uppstår om jag lyfter armen lite utåt. Sedan finns en annan som gör mer ”vanligt” ont som kommer när jag rör armen för mycket framåt eller bara lite bakåt. Den typen av smärta är väldigt intensiv och kommer också när jag gör en överraskande rörelse.

Men som sagt, på dagarna går det bra. Jobbigare är det på nätterna. Den molande värken växer på något sätt när jag ligger still. Efter ett tag går den inte att ignorera, än mindre somna från. Då måste jag ändra ställning som i sig gör ont och sedan börjar det om. Det jobbigaste är helt klart nätterna.

Längtar så tills denna krok skall ut ur min axel!