Den fortsatta positiva utvecklingen fortsätter. Gick några trappor idag. Inte helt skönt så springa är inte att tänka på än. Rejält trött i axeln nu efter en lång dag.
Började dagen på SkinDoc i danderyd för att kolla leverfläckar. Bokat sedan innan olyckan. Allt var frid och fröjd men kände mig lite som en gammal gubbe i kassan när jag står där med kortet i högsta hugg. ”Du har ju frikort så det kostar ingenting …” Frikort, jag? Jag som nästan aldrig går till doktorn ….
På vägen in till stan lyssnade jag på P3 dokumentär om Black Metal-morden. Otroligt fascinerande. Jag lyssnade också på hårdrock på den tiden (och har inte slutat än) och lyssnade på några av de band som nämns i dokumentären. Hörde några av de historier som berättas i dokumentären, men att det skulle ligga någon sanning i dem har jag inte fattat förrän nu. Trodde det var rykten och har inte fundera på det mer.
Dags att sova. Skall jobba i ett servicefönster mellan 5 och 8 i morgon bitti …
I helgen var vi i Järvsö med kompisar. En härlig resa som jag skrev kort om tidigare. Visst tog jag mig ut i backen för lite transport. Men det gjorde ont i axeln så snart det blev det minsta slagigt. Kan med andra ord inte springa ännu heller. Liften gick bra, men åkningen var inte bekväm.
Jag hade armen hårt i slingen så att den skulle hålla sig på sin plats. Passade på att glida förbi olycksplatsen. Det var lite pirrigt att glida ner samma väg en gång till. Men det gick så klart betydligt långsammare denna gång. Men denna gång slutade det ju inte heller med en axelskada.
På vägen till hotellet passerade vi toppen och passade på att mysa lite.
Anledningen till att jag masade mig ut i backen var att den bästa lunchen fanns i hotellet på andra sidan berget. Enklaste sättet att ta sig dit är på skidor. På vägen tillbaka från hotellet passerade vi toppen och passade på att mysa lite. Vädret var verkligen underbart.
Det bästa som hänt i helgen var att den smärta jag hade problem med under veckan försvann lika snabbt som den kom. På lördag morgon kände jag direkt att axeln var bättre. Det har hållit i sig sedan dess.
Sedan hände något annat roligt i helgen. På vägen hem från Järvsö passade vi på att köpa en båt. Eftersom vi inte kan segla i sommar har vi köpt en mindre båt för att kunna komma ut på havet även i sommar. Båten vi köpt är inte vårrustad och kräver lite fix. Men mer om det kommer i en annan postning.
Igår åkte vi tillbaka till Järvsö. Det är en skidresa med kompisar som varit planerad sedan länge. Så nu sitter jag i stugan medan de andra är ute i backen. Som tur är så är vädret inte det bästa. Hade det varit strålande sol hade jag verkligen lidit här i stugan.
För att komma till hotellet och äta lunch så åker man skidor. Jag kommer att dra på mig pjäxorna och hoppa upp på laggen idag. Hoppas kunna lägga upp en bild på det sedan. Naturligtvis blir det inte någon skidåkning i ordets rätta bemärkelse utan mer som transport. Det blir utan stavar och armen i sling.
Axeln då? Hela veckan från tisdag har varit pest och pina. Men idag är det faktiskt mycket bättre. Hoppas det håller i sig. Jag har hittills inte idag känt någon ”paniksmärta” och då har jag ändå laddat en diskmaskin och städat lite efter frukosten. Känner mig hoppfull!
Det här är inte kul. Kroken i axeln är tortyr. Denna vecka har det börjat med kraftiga verkande, krampliknande smärtor i axeln vid lite slumpvisa rörelser. Mest när jag håller handen lite framför axeln. Väldigt lite belastning framkallar smärtan. Till exempel om jag tvättar händerna och bara trycker händerna lite mot varandra. Ibland känns det bättre. Problemet är att jag aldrig vet när smärtan kommer och vilka rörelser jag skall undvika.
Att sätta på sig en tröja har blivit mycket svårare denna vecka. Jag som trodde jag skulle kunna springa snart men det känns långt borta nu.
I helgen skall vi tillbaka till Järvsö med ett par kompisar och deras barn. Det var bokat sedan långt innan olyckan men vi åker ändå. Min plan var att åka upp redan i går precis som förra gången men nu blir det såklart lite kortare. Jag kan inte åka skidor, men de andra kan ju åka på. Jag får sitta i stugan och läsa en bok eller nått. Inte så dumt det heller. Jag har säsongskort i backen så jag tar med skidorna. :-). Kanske kan jag ta mig till mitt Ground Zero där olyckan hände och ta en bild till bloggen. Kanske är det helt orimligt, det visar sig på lördag och hur axel-eländet är då.
Trevligt skall det bli i alla fall även om det är en sliten variant av mig som inte kan åka skidor. Men jag kan väl vila där lika bra som här. Jenny får köra så det löser sig säkert. Jag borde åtminstone kunna ta en promenad och basta går också bra. Håller jag mig från morfinet skall nog en pilsner eller två slinka ner också.
Såret efter operationen har läkt väldigt bra.
En positiv sak och förutsättning för bastu är att såret läker bra. Jag är imponerad av kirurgen som sydde igen det. Han sydde under huden så stygnen syns inte. Det är bara ett litet streck ca 7cm långt. Jag har ingen känsel på övre delen av såret och utåt armen. Men det är tydligen ganska vanligt. Kanske kommer känseln tillbaka sedan.
Ser lite coolt ut. Får hitta på en bra historia till det. Kan vara ett hugg med en yxa av en galen man i skogen. Kan även vara av ett svärd från en pirat i Sydkinesiska sjön. Får se vad det kan bli. Förslag mottages tacksamt. Ett förslag jag fick redan i Järvsö var att göra en tatuering bredvid ärret. Det är ju ett rakt streck så vid det skulle man kunna skriva ”Järvsö 2017” eller ”Skicross 2017” med lite snirklig stil. Men då kan jag ju inte köra vilken historia som helst när någon frågar …
Idag skulle jag har sprungit Stockholm Tunnel Run Citybanan. Skulle ha startnummer 17671, ett nummer värdigt en Björnbuse!
Även om läkaren redan för två veckor sedan sade att jag inte skulle springa så har jag inte helt gett upp tanken helt förrän nu. Men smärtan gör att det inte går att springa, även om det inte är mer än 8 km.
Alla jag skulle springa med har också fått förhinder. Kollegan åker skidor och syrran och svågern ligger hemma med feber. Trist!
Hook-platta i axeln är helt enkelt smärta. Inser att jag kommer att vara handikappad tills den tas bort. Det blir någon gång i sommar. Dagarna fungerar okej, man vänjer sig. Det är en grund-smärta som lite molande finns hela tiden. För lite för att man skall ta smärtstillande (som jag inte gillar) men tillräckligt mycket för att vara konstant närvarande. Tar lite Alvedon då och då när den är mer intensiv.
Den överraskande smärtan är jobbigare. Den kommer i två varianter. En ilande smärta som påminner om den man får i tänderna hos tandläkaren. Den uppstår om jag lyfter armen lite utåt. Sedan finns en annan som gör mer ”vanligt” ont som kommer när jag rör armen för mycket framåt eller bara lite bakåt. Den typen av smärta är väldigt intensiv och kommer också när jag gör en överraskande rörelse.
Men som sagt, på dagarna går det bra. Jobbigare är det på nätterna. Den molande värken växer på något sätt när jag ligger still. Efter ett tag går den inte att ignorera, än mindre somna från. Då måste jag ändra ställning som i sig gör ont och sedan börjar det om. Det jobbigaste är helt klart nätterna.
Idag har jag varit på kontoret. Jobbigt att resa men kul att träffa kompisarna igen. Jag har ju inte varit på kontoret på över en månad. Lyssnade på P3 dokumentär om tragedin på Roskildefestivalen där nio personer omkom under en konsert med Pearl Jam på vägen till kontoret. Sedan lyssnade jag på Pearl Jam hela förmiddagen. Det var länge sedan. Har några av deras album men de har fallit i glömska tyvärr. Läskig dokumentär men trevligt att återuppleva Pearl Jam. De spelas för lite nu för tiden.
Jag var lite orolig för hur jag skulle kunna jobba. Jag har ju svårt att sitta vid ett skrivbord. Men det löste sig galant. Sänkte stolen så hurtsen blev lagom att vila armen på. Sedan tangentbordet i knät. För ordna något liknande hemma.
Funkar bra att jobba med tangentbordet i knät och musen på hurtsen.
Självklart passade jag på att jobba en tisdag. Då är det ju Sushi-tisdag på kontoret. Jag passade även på gå uppför stillastående rulltrappor på Mariatorget och Tekniska högskolan. Älskar när de står still. Tog även de fem trapporna upp till kontoret både på morgonen och vid lunchen. Inte skönt i axeln med det var det värt. Underbart att känna hjärtat slå och låren bränna om än lite och en kort tid.
Skriver detta på bussen på väg hem. Inte hemma förrän straxt innan åtta. Kommer att stupa i säng trött men nöjd. Nu kan jag hålla mig hemma ett tag igen.
Äntligen har det vänt! Axeln är som en stel värkande klump som inte kan användas till särskilt mycket men smärtan är hanterbar och kräver inte morfin. Jag tar en Alvedon lite då och då. Det räcker. Var iväg på flera aktiviteter i helgen. På lördagen var jag på distriktsfunktionärskurs på Simförbundet och på söndagen höll jag två crawlkurser och på kvällen var jag tränare åt mina simmare och lite funktionär på vår klubbtävling. Jag var rejält trött och sliten efter söndagen men nöjd. Klart hopp om livet!
Det jobbiga är nätterna. Sova blir det inte mycket av. Somnar som en stock när jag försöker för att sedan ett par timmar senare vakna av smärtan. Efter det blir det inte så mycket mer sova. Med lite tur blir det lite sammanhängande sömn på morgonen. Spänner nacken när jag sover. Vaknar ofta med huvudvärk. Men som sagt nu går det framåt.
På det hela taget är det bra nu. Humöret och allmäntillståndet är mycket bättre. Det vände tydligt på fredagen. Det kan ha att göra med att jag slutade med morfinet. Nu längtar jag bara tills jag på något sätt kan börja träna. Jag tog en promenad i fredags och efter helgens rörelser förstår jag vad läkaren menar med att det kommer att kännas ett tag.
Jag får springa, men inte förrän det slutat värka och det kommer att ta tre till fyra veckor efter operationen. Det blir med andra ord inget Tunnelrun för mig på lördag vilket är jättetråkigt. Jag har verkligen sett fram emot det. Men det är inte allt för länge kvar tills jag borde kunna springa lite igen.
Den första sorten är de som helt enkelt kommer ihåg din födelsedag och säger grattis. Detta är ju så klart oftast bara de närmast sörjande. Sedan finns det den andra sorten och de är de som skrivit upp din födelsedag i en kalender eller något annat system och sedan gratulerar dig manuellt på ett eller annat sätt. Den tredje sorten är där din vän får en påminnelse i något system och klickar på en knapp ”Gratulera Marcus”. Det fjärde sorten är den helt automatgenererade varianten. Oftast från ett företag som ger dig rabatt eller något annat.
Jag fyller år idag. Ingen speciell dag alls. Inte jämt ingenting speciellt. Men grattisarna (låter mer svenskt än gratulationerna) har så klart ramlat in. Vissa automatiska blir pinsamma, till exempel ”Grattis Hans Marcus! Vår present till dig, 100 kr!” Väldigt personligt, eller hur?
Grattishälsning från Laphroaig.Denna fick jag gör några år sedan.
Den snyggaste automatgrattisen kommer som vanligt från Laphroaig. Men man blir ju lite besviken när man jämför den med den senaste jag skrev om här på bloggen. Det är samma bild. Okej, det köper jag. Den är snygg. Men det är även samma citat. Det tycker jag är lite tråkigt.
Sedan har jag fått flera grattisar av alla de ovan nämnda sorterna.
Tack till er alla!
Kan ju även passa på att nämna att jag själv är värdelös på att komma ihåg andras födelsedagar …
Nu har det gått en vecka sedan hook-plattan opererades in i min axel. Det gör fortfarande ont och jag är inte direkt pigg. Hade lite feber igår. Läste att man skulle kontakta vården då, men eftersom det var så sent så avvaktade jag till idag. Idag har jag ingen feber än. Så jag hoppas det var en tillfällighet.
Har tänkt gå på en distriktsfunktionärskurs i morgon men tvekar lite nu. Måste helt enkelt bli lite mer fart i mig först. Jag får skjuts och behöver bara sitta och lyssna. Jag hoppas fortfarande men bestämmer mig i kväll.
Jag sade till läkaren att jag inte behöver sjukskrivas. Jag kan ju sitta i sängen och jobba. Han sjukskrev mig ändå i tre veckor och jag börjar kanske förstå varför.
Idag fyller jag år också. Gammal och skruttig känner jag mig nu. Har åtminstone önskat mig en prinsessbakelse i eftermiddag. Det räcker bra för mig. Fick ett grattis av Åke Hedman på hans blogg en o-cool gubbe vilket jag uppskattar. I övrigt så ramlar alla automatiska gratulationer in. Kul till exempel att få ett grattis från mitt gym där jag har en present att hämta om jag kommer och tränar idag. Skulle inte tro det ….
Jag är otålig. Återhämtningen tar längre tid än jag räknat med. Lite frustrerad. Fortfarande sängliggandes med morfin. Undviker de snabbverkande tabletterna. Tar inga nu om jag inte skall göra något speciellt. Jag var till röntgen i måndags och då fick jag ta en. I natt hade jag ont men eftersom jag tänkte jobba idag på förmiddagen lät jag bli. Förhoppningsvis behöver jag dem inte alls mer. Som jag sade skall jag jobba en stund på förmiddagen idag så jag har också halverat grunddosen idag för att vara lite mer alert. Om det går bra kommer jag att fortsätta med det.
Smärtan är ganska oberäknelig. Den hugger till ibland. Jag har lyckats hitta en position ibland som inte gör ont alls, men efter att man suttit i den tillräckligt länge så börjar det värka i alla fall. Det är som att man skulle vilja röra axeln, men samtidigt inte. Smärtan runt operationsområdet har avtagit. Över själva såret har jag ingen känsel alls.
Läkaren har ordinerat vila en vecka med bara enklare ”pendelövningar” varje dag. Dessa gör jag. Sedan skall jag försiktigt börja använda armen mer. Skall kunna göra det mesta så länge armbågen är under axeln och jag inte lyfter tungt. Fram till nästa operation i sommar är ungefär ett mjölkpaket vad jag kan lyfta.
Hur ser jag ut nu då? Här kommer lite bilder.
Innan operationen. Axeln hänger och nyckelbenet sticker ut.
Innan operationen fungerade axeln ganska bra, men i begränsade vinklar. Jag hade precis börjat köra bil med manuell växellåda och kunde lyfta lite tyngre än ett mjölkpaket. Smärtan fanns innan operationen också, men har blivit bättre och bättre sedan olyckan.
Eftersom jag väntat på operationen har jag inte gjort så mycket under tiden innan första operationen. Mellan den fösta och den andra operationen är det tre månader. Den tiden måste jag göra något vettigt av, annars blir jag galen. Just nu har jag för mycket smärta, men jag hoppas komma igång redan denna vecka ….
Efter operationen. Axeln ser normal ut. Hela axeln hänger lite, men det är nog för att jag är så ovan att stå med den. Armen sitter där den ska i alla fall 🙂
Redan på uppvaket efter operationen kunde jag konstatera att axeln var fixad. Armen sitter där den skall och inte hängande för långt ned. Nu har jag en hook-platta på nyckelbenet på vilken axeln är ”upphängd”. Så skall det vara till i sommar då plattan skall opereras ut och sjukgymnastik skall ta mig tillbaka till livet och mina aktiviteter igen. Längtar sjukt mycket efter att simma, men det lär dröja innan jag kan simma igen. Läkaren trodde dock att jag skulle kunna springa om en månad eller så.
Kommer fortsätta att uppdatera här även om det inte händer så mycket. Hoppas vara mindre handikappad och utan morfin redan till helgen.
