Det har nu gått 202 dagar sedan min tredje och sista operation. Jag har varit så dålig på att uppdatera att jag faktiskt fått brev om att jag måste berätta hur jag mår. Som jag skrivit innan har jag fått kontakt med flera, det är över 10 personer nu, som har råkat ut för samma sak som jag. Tips: Var försiktig när du Rider, Cyklar, Åker Motorcykel, Åker skidor eller är berusad.

Jag skriver sista operation för nu är axeln riktigt bra. Jag har inte riktigt kommit igång och tränat ännu. Jag började träna ganska kort efter den sista operationen men hade sedan lite bakslag då jag fick kraftiga ganska slumpvisa smärtor då och då som gjorde det svårt att slappna och ge sig hän i träningen. Dessa smärtor tror jag nu också är borta och jag hoppas börja med simning igen denna termin med målet att göra en skaplig tid (för mig) på 50m fritt på vårt KM den 15 december.

Den sista operationen var väldigt bra. Ortopeden sågade av 12mm av mitt nyckelben och helt plötsligt fick jag mycket bättre rörlighet. Nu kan jag helt plötsligt göra en ”streamline” utan problem och obehindrat röra armen runt. Jag är fortfarande svag i axeln och har börjat med armhävningar så smått. Rullar jag axlarna så känns det att den högra är skadad och lite skraltig, men det får man nog leva med.

Så nu tror jag att axelposterna på denna blogg kommer att sluta. Det som återstår är bedömning till försäkringsbolaget. Jag har olycksfallsförsäkring som täcker denna olycka. Men de gör ingen bedömning förrän ett till två år efter avslutad behandling.

Så där tror jag att jag stänger berättandet om min axel. Tack ni som läst :-).

Jag har ju inlett mina ”axelposter” med en räknare, men nu vet jag inte riktigt hur jag skall räkna. Det var nu:

Så hur kom jag hit? Ja, först var det ju skidolyckan och sedan operationer. Efter den andra operationen kändes axeln bra. Jag började med sjukgymnastik och fick upp rörelsen och styrkan riktigt bra. I vardagen fungerade axeln nästan som förut förutom när man skall lyfta tyngre saker högt. Till exempel en tung form ur ett högt skåp i köket. Men det var helt okej. Det stora problemet var träning, Jag gillar att simma och det fungerade inte så bra. Jag hade svårt att sträcka armen framåt i en snygg ”streamline” och efter varje sim- eller fyspass fick jag värk i axeln som satt i en eller ett par dagar. Jag fick kortisonsprutor några gånger som gjorde det mycket bättre, men inte en lösning för framtiden.

Ortopeden konstaterar att axeln blivit lite trång vilket ger inflammationer (artros) när jag tränar. Det har också gjort att det blivit en knöl på ovansidan av axeln. Jag fick då själv ta ställning till en ny operation. En operation är aldrig kul, det gör ont och finns alltid risker. Men det förväntade resultatet är att smärtan försvinner och att rörligheten kanske, men inte säkert, blir lite bättre. Risken att det skulle bli sämre var väldigt liten så den största risken är att det blir som förut. Hur det blir vet jag ju inte än, men jag längtar till att börja med rehab på riktigt och det skall jag börja med så snart smärtan tillåter. Eventuellt redan idag.

Under operationen filades knölen på ovansidan ner och nyckelbenet kapades ca 10 mm. Låter läskigt men tydligen en ganska enkel operation. Operationen gjordes öppen och genom mitt gamla ärr så jag får inget nytt ärr på axeln heller.

Jag har nu inga restriktioner förutom att jag inte får lyfta något tungt på en månad. Rehab-träning kan jag börja med genast men den får inte göra ont. Sedan tar det ett halvår innan axeln skall vara återställd och klonkande ljud kan upplevas till ett år efter operationen. Först då ha nya mjukdelar byggts upp och ersatt det kapade nyckelbenet.

Fram till idag har jag haft väldigt ont och varit helt beroende av starka smärtstillande medel. Men i morse kändes det plötsligt mycket bättre. Skall bli spännande att testa att röra lite mer på axeln idag.

Jag kommer att fortsätta att berätta här om min rehabilitering och hoppas att inom en inte allt för lång framtid kunna posta min sista ”axelpost” på bloggen.

Jag kan på så sätt väldigt träffsäkert säga när jag håller på att bli förkyld.

För lite drygt två månader sedan var jag med om en otäck olycka där en av mina närmaste vänner dog. Det var ett trauma som jag fortfarande brottas med. På pulskurvan för den dagen ser man tydligt att pulsen stiger vid 16-tiden vid olyckan och sedan liksom inte kommer tillbaka. Den etablerar en helt ny grundnivå.

Efter den dagen tog det lång tid innan pulsen kommit tillbaka på normala nivåer. På nätterna märks det tydlig när pulsen innan brukade ligga på 45-55 med lite toppar på kanske 60-65 till att efter olyckan ligga på 65-85 som lägst med toppar över 100 även mitt i natten.

Kroppen är stressad och jag får ta sömntabletter för att sova. Men tiden går och händelsen bleknar i hjärnan. Absolut inte så jag glömmer det, men det blir mindre intensivt med tiden.

Första veckorna kunde jag inte jobba, allt var potatismos i hjärnan, men nu är det som sagt bättre. Det är svårt när man är sjuk eller skadad på ett sätt som inte alls syns på utsidan. Det finns inget sår, inget bandage eller någonting. Man har inte feber men mår ändå dåligt. Då är jag väldigt tacksam för att jag mäter min puls. Att mäta är att veta. Jag ser tydligt att min kropp jobbat med en chock och inte mått så bra.

Men den senaste veckan har har pulsen drastiskt gått nedåt, detta trots att jag hade feber i början på veckan, till att i natt vara på samma fina nivå som innan olyckan. Ett mycket gått tecken på att kroppen kan läka även sådana händelser. Våra kroppar är fantastiska maskiner.

Det är alltså väldigt skönt att ha ett sätt att stämma av med sin kropp hur den mår. Vilopulsen är ett sätt och det finns säkert fler. Detta fungerar bra för mig tycker jag. Även utan pulsklocka eller om man inte vill sova med den fungerar det bra att manuellt ta pulsen precis när man vaknat, innan man börjar att röra på sig.

Om en dryg vecka, måndag 4/2, är det dags för en ny operation. Jag skall läggas in klockan 7:00 och opereras samma dag och får åka hem dagen efter. Nervöst och läskigt. Men en axelskada orsakad av en skidolycka som min är väldigt enkel och ganska tacksam. Lätt att beskriva, lätt att visa och lätt för både sig själv och andra att förstå. Smärtan syns liksom på utsidan vilket är en stor fördel jämfört med andra åkommor.

Så var datumet satt. Den 4 februari skall jag under kniven för en tredje gång. Min axel är skaplig men hindrar mig i simträning och varje träningspass följs av smärta.

Tajmningen kunde ha varit bättre. Den 14 februari är den årliga resan till Järvsö. Den resa där jag för två år sedan skadade min axel. Det skall vara kortare återhämtning efter denna operation än mina två andra, men mindre än två veckor efter lär jag knappast vara ”fit for fight”. Men jag hoppas verkligen att jag kan åtminstone ta några finåk i backen utan större problem. Såret bör vara läkt så pass att jag kan vara med i bastun i alla fall.

En och annan öl och jäger kan nog också slinka ner så trevligt blir det nog i alla fall.

Att flytta på operationen är inte heller ett alternativ. För i så fall får jag vänta länge till och då ligger båtfix och Swim Open i riskzonen så det får helt enkelt bli nu.

Inför operationen tränar jag axlarna så mycket jag kan. Tanken är att det skall minimera återhämtningstiden. Enligt ortopeden skall jag kunna börja med sjukgymnastik direkt efter operationen. Jag kommer inte heller att ha några restriktioner förutom att ta det lugnt och lyssna på kroppen.

Lite nervöst är det inför operationen. Jag är inte nervös för narkosen eller operationen i sig men däremot för vad som blir efter. Axeln fungerar ju som den är nu, tänk om den blir sämre? Enligt ortopeden är det minimal risk att det blir sämre utan det ”värsta” som kan hända är att det inte blir bättre utan ungefär lika. Så det låter ju hoppfullt. Troligast är att jag blir av med värken och eventuellt får lite bättre rörlighet. Jag håller tummarna. Tänk om jag kan glida i en fin streamline till sommaren.

Det har varit dåligt med tid att skriva på bloggen då jobb och annat kommit emellan. Men jag skriver en uppdatering då och då.

Det blir en operation till. Det som skall göras är att yttre delen av nyckelbenet skall kapas ca 15mm. Det skall minska min värk som beror på inflammation / artros beroende på att benen kommer åt varandra. Det kan också eventuellt göra att jag får bättre rörlighet.

Jag kommer garanterat att skriva mer om detta. 

Idag har jag träffat ortopeden igen. Jag har stort förtroende för honom. Som ni vet är jag inte helt bra i min axel även om den fungerar till vardags.

Jag har två typer av värk. Den ena är en molande värk som kommer efter ansträngning/träning eller om jag sovit på den skadade axeln. Denna är hanterbar men påtaglig. Jag har också ibland en mer vass, intensiv smärta som kommer vid vissa rörelser. Typiskt drag utåt från kroppen eller obalanserade belastningar ovanför huvudet. Till exempel om jag tar ner en stor skål ur ett högt skåp. Göra armhävningar och andra övningar med stabil rörelsebana är som regel inga problem att genomföra men ger värk efteråt.

Rörligheten är begränsad vilket gör att min ”streamline”* är klart mycket sämre nu än innan olyckan. Detta begränsar så klart min egen simning men stör mig också då jag är simtränare och instruktör. Lite pinsamt att inte kunna demonstrera en så grundläggande sak.

Till vardags fungerar som sagt axeln alldeles utmärkt även om jag är konstant medveten om den i och med att den stramar och värker titt som tätt. Dock något man skulle kunna leva med.

Nu till dilemmat. Om jag vill kan jag göra en operation till. En så kallad ”lateral klavikelresektion” vilket innebär att nyckelbenet kapas ca 15mm. Det är när kanten på nyckelbenet kommer i kontakt med skulderbladet som det blir en infektion, som artros. Detta är den molande värken. Det kan också leda till bättre rörlighet vilket skulle underlätta i simningen.

Men det finns så klart för- och nackelar.

Börjar med nackdelar. Det är en operation till som innebär narkos, skära upp axeln, såga i ben och sy ihop det hela. En ganska enkel operation, jag skulle tro att den är jämförbar med min andra operation när plattan togs bort. Men en operation är alltid en operation och det finns risker. Det innebär även rehabilitering. En veckas sjukskrivning och ca fyra veckors rehabträning. Axeln skall vara helt återställd efter ca sex månader.

Fördelarna är enklare. Smärtan kommer att minska och kanske avta helt. Rörligheten kan bli bättre men det går inte att säga hur mycket bättre.

Risken att jag blir sämre efter operationen bedömde ortopeden som minimal. Det troligaste är att det blir som ovan och i sämsta fall att det blir lika som det är nu.

Jag diskuterade lite med ortopeden och han sade att han inte skulle genomgå en operation själv om det fungerade okej i vardagen. Men om det påverkade ett intresse, som simning för mig, så skulle han genomgå operationen.

En fördel med operationen är det inte blir någon immobilisering. Alltså inget paket eller slinga. Jag kan börja rörelseträna så snart ärret läkt. Det gör att jag också har nytta av den träning jag kan göra innan.

Hur skulle du har gjort?

*) Många simmare läser detta. Det är en term för när kroppen är utsträckt med händerna ihop framför huvudet.

Jobb och aktiviteter kring simning och båtliv har gjort att det inte blivit skrivet här på väldigt länge. Missade årsdagarna av olyckan och operationerna.

Det är väldigt roligt att se att mina blogginlägg om min axel lästs av så många. Det är också flera stycken som hört av sig. Totalt 8 personer har mailat mig eller kontaktat mig här på bloggen för att berätta om sina upplevelser och tacka för mina berättelser. Igenkänningen är stor. Vi genomgår ungefär samma behandling och har lika ont. Det finns några varianter på operationen har jag förstått. Jag har uppmanat de som kontaktat mig att be om att få ta hem ”kroken”. Jag har fått bilder på två av dem. Kul! Känslan när man tagit bort kroken och såret läkt och man får börja träna igen är härligt. Det är en väldigt tydlig vändpunkt. 

Av de som följt mig frågar några nu hur det går för mig. Jag har svarat dem, men skriver här ändå….

Jag är inte helt bra men fungerar skapligt. Jag är alltid medveten om min axel. Den gör ont ibland och rörligheten är inte som den var innan. Simma går ganska bra även om min ”streamline” inte är lika bra som innan och jag ofta får ont efter passen. Springa går som tur är hur bra som helst. Även lättare styrketräning även om jag är rädd för att belasta axeln.

Jag skall tillbaka till ortopeden i nästa vecka. Ortopeden överväger en operation till med det klingande namnet ”lateral klavikelresektion” vilket innebär att nyckelbenet kapas ca 15mm längst ut. Inte sugen på en operation till men om det är vad han rekommenderar så kommer jag att köra på det.

I mina kontakter med andra har jag också lärt mig att om man är extremt rädd om sina axlar så skall man inte Rida, Cykla, Åka Motorcykel, Åka skidor eller vara allt för mycket på fyllan.

Yes! Idag har jag simmat på riktigt. Ett riktigt pass. Kortisonsprutan gjorde verkligen susen. 2250m blev det. Fort gick det inte, det tog 1:02 inkl avbad. Passet är ett jag ofta körde innan skadan också. Det är ett som jag kan utantill.

Insim: 200m vfsh

4×50 drills (idag blev det cu, enarm, cu enarm)

Serie i tre varv (Första med paddel och dolme, andra med fenor, tredje sammansatt).
3x(4x50m, 2×100, 1×200) v15.

50m Avbad

(2250m)

Fuskade dock med vilan då det var lite trångt på banan. Men jag genomförde passet som planerat. Det var första gången sedan olyckan. Jag har dessutom inte speciellt ont nu. Hoppas det känns bra i morgon också.

Kortison-sprutan gjorde verkligen susen. Rörligheten är mycket bättre. Smärtan finns kvar i vissa lägen men även den är mycket bättre.

Sedan ett par veckor tillbaka har jag haft ont i axeln. Idag var jag tillbaka till ortopeden. Axeln är ständigt närvarande. Inte så jag måste äta piller, men värker och känns hela tiden. Kan inte sova på höger sida och det gör ont när jag rör den.

Detta kan bero på två saker. Troligen svullnad och överansträngning men det kan också bero på att springan mellan nyckelbenet och taket på skulderbladet är för litet. Kan i värsta fall bli operation igen, men tror inte det. Har i alla fall inga restriktioner på rörelse så jag kan börja träna igen försiktigt.

Jag fick en kortisonspruta och bedövningsmedel i axeln. Långa sprutor. Bedövningen sitter i några timmar och jag skall röra mig hela tiden. Kortisonsprutan sitter i ca 3-4 månader och skall göra det lättare att röra mig. Fungerar den bra kan jag få en till sedan.

Trots allt hoppfullt. Jag var mer orolig i morse än vad jag är nu