Det finns ett problem inom Svensk Simning med bemanning med funktionärer på simtävlingar. Många föreningar har svårt att samla de antal funktionärer som behövs för att genomföra sanktionerade tävlingar. Detta leder till frustration och röster hörs för att minska antalet funktionärer på tävlingar.

På Simförbundsmötet i april 2024 antogs en motion med förslag om att utreda hur vi kan underlätta funktionärsbemanningen vid simtävlingar. Jag tror att sänka kraven är fel väg att gå och att det inte är lösningen på problemet utan snarare riskerar att skapa nya problem som till exempel att det kan att blir ännu svårare att bemanna tävlingar med full bemanning, inte minst på mästerskap och internationella arrangemang där det behövs erfarna funktionärer. Att minska antalet funktionärer på en tävling är inte lösningen på problemet med att för få funktionärer ställer upp.

I motionen jämförs simning med fotboll vilket är en haltande jämförelse. I fotboll flyttar sig domarna och bevakar i huvudsak vad som händer i spelet, alltså kring bollen medan i simning behöver varje enskild simmare observeras under hela loppet och extra noga vid kritiska moment såsom start, vändning och målgång. Trots det behövs det ungefär lika många funktionärer per deltagare i fotboll som i simning eftersom en simtävling involverar så många fler aktiva än en fotbollsmatch. Så räknar man på funktionär per deltagare så blir det på de allra flesta tävlingar fördel för simningen.

I bakgrunden i motionen står: ”I fotboll kan man spela matcher och seriespel med ca 40 aktiva på högsta nivå med hjälp av 8 funktionärer. Inom simningen är förhållandena stort sett de omvända.”

Det stämmer så klart inte alls, att en tävling med 8 simmare skulle kräva 40 funktionärer. Jag förstår hur motionärerna resonerar, men det stämmer helt enkelt inte.

En annan aspekt är att i en fotbollsmatch koras vinnare i just den matchen mellan två lag medan ett simresultat jämförs mellan deltagare på helt olika tävlingar vilket ställer krav på att alla simtävlingar skall vara likvärdiga.

Var ligger då problemet?

Det verkliga problemet är inte antalet funktionärer som krävs – utan att det är svårt att få folk att ställa upp.

Många ideella föreningar, inte bara inom simning och idrott, har svårt att engagera volontärer. En del verkar se föreningen som en tjänst man skjutsar sina barn till några gånger i veckan. Att det är några få eldsjälar som jobbar väldigt hårt på ideell basis tror jag att många inte ens förstår. Det bästa vore så klart att detta gick att ändra men det låter sig inte göras i närtid utan det behöver vara ett långsiktigt mål för hela föreningsrörelsen. Att lösa detta ligger långt utanför denna lilla text.

På en liten sanktionerad endagstävling i en bassäng med 6 eller 8 banor behövs ca 30 funktionärer. På en stor tävling som är flera dagar, som till exempel Swim Open Stockholm behövs ca 40 funktionärer per pass vilket i praktiken brukar bli mellan 50 och 60 funktionärer under hela tävlingen som är 8 pass över 4 dagar. Den lilla tävlingen kanske lockar 200–300 simmare, vilket motsvarar ungefär en funktionär per 8–10 simmare. En stor tävling drar ännu fler simmare vilket gör att det blir ännu färre funktionärer per simmare.

En del i problemet tror jag ligger i att en förening ensam har svårt att bemanna hela tävlingen på egen hand utan måste så gott som alltid ta hjälp av andra föreningar. Här är det väldigt viktigt att de funktionärsansvariga i de olika klubbarna inom distrikten känner till varandra och har ett bra samarbete och känner att de är ett team. Ett förslag är en centralt publicerad lätt tillgänglig lista med alla funktionärsansvariga så att dessa går att nå. Föreningarna ansvarar för att rätt uppgifter kommer in så att denna lista är korrekt. I Stockholmsdistriktet har en lista underhållits och skickats ut regelbundet, men en central öppet publicerad lista skulle vara bättre. Gärna på nationell nivå då det ibland kommer föreningar från andra distrikt även på mindre tävlingar. Men en lista per distrikt fungerar ju om den är öppen för alla.

Viktigt är också att de som är funktionärsansvariga känner ett ansvar att hjälpa till att bemanna de tävlingar föreningen åker på och inte ignorera de utskick som den som är funktionärsansvarig i den arrangerande föreningen skickar ut. Att bemanna tävlingen måste i de flesta fall vara ett gemensamt ansvar mellan de klubbar som är med i tävlingen. Här är de funktionärsansvariga väldigt viktiga resurser.

En bra motivation ger man funktionärerna genom att skapa en känsla av tillhörighet. Skicka ut tydlig information om kommande tävlingar i god tid innan så att alla har en möjlighet att planera. På våren bör man informera om höstens tävlingar och på hösten, när tävlingsplaneringen är klar kan man informera om hela det kommande årets tävlingar. Vet man om det i förväg så är det inte så många tävlingar. Sortera ut de tävlingar som klubben arrangerar och åker på så det inte blir överväldigande. Finns det få funktionärer i föreningen behöver man informera om att alla behövs på de planerade hemmatävlingarna. Se till att det på tävlingen finns bra fika och gemensam lunch för funktionärerna så de hinner att mingla och prata med varandra. Bygger man en grupp skapas tillhörighet och arbetet blir roligare och det är lättare att ställa upp nästa gång.

För att samla tillräckligt med funktionärer behövs många funktionärer att ta ifrån. Det gäller att rekrytera och motivera de som vill utbilda sig till funktionärer. Att vara funktionär på en tävling är ett stort ansvar som kräver både utbildning och praktik som vi ger våra funktionärer. Om vi jämför med fotboll igen så kan en simfunktionär efter en relativt kort steg 1-utbildning jobba på alla våra nationella tävlingar, även mästerskap, medan en fotbollsdomare efter första steget bara kan döma på vissa ungdomsmatcher. Att vara funktionär behöver inte vara något man gör för att ställa upp för sin simmare eller sin förening. Det finns många som vill vara funktionärer för att det är kul och som dessutom fortsätter som funktionär även efter att deras aktiva slutat eller gått vidare till annan klubb. Jag tror att en del i det hela har att göra med hur vi ser på funktionärer och deras uppdrag. Det är viktigt att det inte bara handlar om att ställa upp och offra sig för föreningen. Det skickar helt fel signaler. På samma sätt riskerar tjatandet på funktionärerna att skapa en negativ spiral där det uppfattas som en uppoffring att vara funktionär och att det alltid saknas.

Det finns flera skäl till att uppmuntra funktionärerna att vara med hela tävlingsdagar och inte enstaka pass. Dels underlättar det planeringen men det ger också tid till lunch och andra viktiga möten och samtal. En annan bra aktivitet kan vara ”After Swim” efter tävlingen då funktionärer och arrangören går ut och äter middag tillsammans. Många av funktionärerna känner varandra bara genom funktionärsuppdraget och träffas bara på simtävlingar. Det är och ska vara kul att genomföra simtävlingar!

När föreningens tävlingsplanering är klar är det också bra att tidigt informera funktionärerna om de externa tävlingar föreningen åker på. Det är ju inte osannolikt att arrangörerna av dessa tävlingar kommer att behöva hjälp med funktionärer. Det vanligaste är att föräldrar till simmare som är med i tävlingen ställer upp som funktionärer, men inget hindrar att andra intresserade funktionärer också åker med och om de informeras om tävlingarna i god tid ökar chansen att de gör det. Vi behöver en stab med erfarna funktionärer till mästerskap och internationella tävlingar. Ska man bli riktigt bra räcker det inte att bara jobba på klubbens egna tävlingar utan än mer erfarenhet behövs.

Många funktionärer är föräldrar till aktiva simmare, vilket är positivt och naturligt. Vissa väljer att fortsätta som funktionärer även efter att deras barn slutat, men de flesta avslutar sitt engagemang när barnens simkarriär tar slut. Därför kan det vara bara att även rekrytera på annat håll. Till exempel bland gamla simmare och tränare. Då får de en möjlighet att vara kvar i simningen på ett bra och roligt sätt och när de kommer in på andra premisser kanske de stannar längre i föreningen. Det är också viktigt att lyfta fram och uppmuntra att man inte behöver ha ett barn som simmar för att vara funktionär utan att vara funktionär i simning står sig bra som hobby för sig. Som aktiv funktionär kan man göra simning till sin idrott utan att simma själv. På vissa tävlingar behövs det erfarna funktionärer som tjänstgjort på många tävlingar på olika nivåer, därför behöver dessa funktionärer uppmuntras att vara med på många tävlingar.

Så en liten sammanfattning. Det går faktiskt inte åt så många funktionärer per simmare på en tävling som man kan tro. Det är viktigt hur vi ser på och behandlar våra funktionärer. Funktionärsansvarig är en väldigt viktigt roll som bör lyftas fram i klubbarna och även vara lätta att hitta. Mycket ansvar ligger på de som är funktionärsansvariga i våra klubbar. Idag presenterar inte ens alla klubbar sin funktionärsansvarige på sin hemsida. Tänk på hur vi behandlar våra funktionärer. Bra mat och fika, bra områden att vila på och möjlighet till avlösning så det går att ta en kort rast. Sedan själva inställningen till våra funktionärer kan bli mycket bättre.

Fotograf (samtliga bilder): Leif Sörensson

Kajsa tränar varje dag i en grupp i sin förening. Gruppen har en fin dynamik och fungerar bra. Alla i gruppen tycker det är kul att komma till träningarna. Utan denna grupp hade Kajsa inte alls kunnat träna på samma sätt. Gruppen och Kajsas förening är en förutsättning för att Kajsa ska kunna träna alls.

I Kajsas grupp finns Kalle. Han är en glad prick som alltid har ett leende på läpparna. Kalle har aldrig tagit medalj i några stora mästerskap men flera simmare i Kajsas grupp vittnar om att det är han som håller ihop gruppen och alltid peppar de andra. Utan Kalle hade Kajsas grupp inte fungerat så bra som den gör. Hade inte gruppen fungerat så som den gör hade färre kommit till träningarna och Kajsas träning hade inte blivit lika bra. I Kajsas grupp finns flera andra personer som utgör ett klister som håller samman gruppen. Alla dessa är viktiga för gruppen, för Kajsa och för varandra.

Kajsa har så klart också föräldrar. De har skjutsat till träningar i så många år att de tappat räkningen. När klubben anordnade tävlingar serverade de fika. Kalles föräldrar är båda funktionärer och jobbar på klubbens tävlingar. Utan dessa föräldrar hade det inte fungerat att anordna tävlingar. Hade det inte funnits några tävlingar hade inte Kalle, Kajsa och de andra haft några tävlingar att åka till. Hade de inte haft det hade inte träningarna varit lika intressanta.

När Kalle och Kajsa var små tränade de i nybörjargrupp och sedan i teknikgrupp. De tränare de stötte på där har alla olika bakgrund. Vissa är föräldrar som bara hoppar in för att de behövs och för att det är roligt. Andra har samma eller liknande bakgrund som Kalle och Kajsa fast det har av olika anledningar tävlat färdigt men vill ändå vara kvar i sin idrott. Att de ens finns inom idrotten beror på att andra personer fanns bakom dem när de växte upp på samma sätt som de i Kajsas grupp. Så fortsätter det sedan generationer tillbaka och kommer att fortsätta även framåt i framtiden får vi hoppas.

För att hålla en förening vid liv krävs det många personer som gör saker. En del är aktiva, andra är tränare medan många andra stöder föreningen på helt andra sätt. Alla har de bidragit till att Kajsa nu står på pallen med en ny medalj runt sin hals.

I en förening finns alla sorters idrottare. Vissa har en passion och vill träna jämt, andra tar det mer lugnt och åker till träningen mest för att träffa kompisarna eller får att må bra. Vissa kommer att idrotta hela livet och vissa kommer att sluta. Några få kommer att stå på pallen som Kajsa. Men utan alla de andra kommer Kajsa aldrig att stå på pallen. Så kom ihåg att alla idrottare i alla grupper, alla föräldrar och eldsjälar runt omkring är precis lika viktiga. Pappan som grillar hamburgare på lägret bidrar precis som mamman som hjälper nybörjarna med utrustningen under träningen.

Kajsa är precis som alla andra i denna lilla text påhittade personer. Tittar man på en grupp unga idrottare så kan ingen veta i förväg vem som är Kajsa, vem som kommer att ta medaljerna. Men det spelar faktiskt ingen roll. Alla är lika viktiga och oavsett hur långt man kommer i sitt idrottande så har man gjort en insats för sin idrott, sin förening och för Sverige. Ju fler som engagerar sig och ju längre de gör det desto bättre förutsättningar för oss alla.

Dessutom, vad kanske ännu viktigare är. Som aktiv i någon form inom en idrottsförening skapar man förutsättningar för en sund och aktiv fritidssysselsättning som gynnar personen och samhället på så många sätt. Elitidrottare som Kajsa är bara en pytteliten del av idrotten. Kajsa står på nästan oändligt många personers axlar när hon tar emot medaljen. Vissa har en framträdande roll, till exempel Kajsas tränare, men det finns viktiga personer hela vägen som man kanske inte tänker på. Kompisen i nybörjargruppen som var så rolig i duschen till exempel. Det var enbart för den personen som Kajsa åkte till träningen när det var lite tungt den där hösten. Kajsas tränare har säkert sådana personer i sin historia också. Det är inte Kajsa ensam som står på pallen. Det är vi alla, tillsammans. Alla har vi en liten roll i att bygga ett sundare Sverige där flera idrottar längre i livet. Elitidrottare som Kajsa är en produkt av ett ett sunt idrottande samhälle med idrottare i alla åldrar och på alla nivåer kantade av personer som gör helt andra saker som krävs för att våra föreningar och arrangemang skall fungera.

Så det går bra att träna utan ambition att stå på pallen. Som idrottare i en förening kan man bidra med bara ett leende på träningen. Testa hur långt man kan komma eller bara träna för att det är roligt och skönt för kroppen. Känna att man är en del av pusslet. För vi är alla en del i pusslet.

Och du. Vill du stå på pallen som Kajsa? På prispallarna runt om i världen finns alla sorters idrottare. De som börjat idrotta tidigt i livet och de som börjat sent. De som var talanger redan från födseln och de som fått jobba och slita för att sakta bli bättre och bättre. De som är långa, de som är korta och de som är smala eller tjocka.. Alla finns de representerade på våra prispallar. Det är faktiskt bara en sak de alla har gemensamt och det är att de tränat och tränat och ingen av dem har slutat med sin idrott.

Marcus Rejås, Norrtälje Simklubb

Vi har gjort resan i många år men på grund av pandemin så har den fått göras på ett annat sätt i några år men i år var det omstart för det ursprungliga upplägget.

Helgen börjar för några få redan på torsdag morgon. Backen brukar vara nästan tom under torsdagen. Det beror så klart på att det är en vardag vilket också gör att inte så många kan komma. Men skön skidåkning är det på torsdagen. Efter skidåkningen hoppar vi som är på plats in i bastun och lite senare äter vi middag medan vi väntar på de som anländer på torsdag kväll.

Sent på torsdag kväll kommer ett gäng som tagit ledigt på fredagen vilket är de flesta, även om några kommer på fredag kväll.

Medan vi är i backen och har trevligt går Norrtälje idrottsgala av stapeln hemma i Norrtälje. Jag tilldelas där ett stipendium för mitt arbete som ungdomsledare i Norrtälje Simklubb. Tyvärr missade jag galan på grund av resan till Järvsö.

Direkt från Järvsö på söndagen åkte jag till simhallen som är lite som mitt andra hem för att som vanligt leda en simträning. Jag visste att jag hade fått ett pris, men blev väldigt förvånad när vår vice ordförande i Norrtälje Simklubb helt plötsligt kliver in mitt i träningen och ger mig mitt pris.

Jag blev både rörd och väldigt överraskad.

Det är verkligen uppmuntrande att få ett pris för det man gör. Men jag möter uppmärksamhet och beröm så många gånger i alla fall av mina simmare.

Mina simmare är ibland lite lata. Nu är det orättvist att kalla dem lata för de tränar mycket och hårt men de suckar lite ibland, fast på ett lekfullt sätt, när det är passager i passen som är jobbiga eller tråkiga. De är dessutom bra på att förhandla. Säger jag 12 x 50 så säger någon ”Kan vi inte köra 8 x 50?” och någon annan ”Kan vi inte köra med fenor?”

Jag samlade alla simmare för en genomgång av lite simregler och pratade då även om träning generellt. Denna text är som anteckningar för dem, men det kanske intresserar någon annan också. Tanken med denna text är att den skall vara lätt att förstå.

Nu var det förvisso nästan ett år sedan genomgången med simmarna och denna text har legat halvskriven sedan dess. Jobb och andra fritidsintressen har fått gå före helt enkelt men här kommer den.

Kroppen är en fantastisk maskin med en fantastisk förmåga att anpassa sig. Den anpassar sig till vad vi utsätter den för. Det kan ta lite tid, men anpassar sig det gör den. Fingertopparna på en gitarrist är hårda för att inte göra ont när hen trycker ner vibrerande strängar, en gymnast blir vig för att hen utsätter kroppen för tänjningar och en styrkelyftare blir stark för att hen utsätter musklerna för hårt arbete. En långdistanslöpare får ett stort hjärta som kan pumpa runt mycket blod med syre i kroppen och så vidare.

Kroppen blir helt enkelt bra på det den utsätts för. Detta kallas anpassning. Kroppen anpassar sig och blir starkare när vi tränar. Detta oavsett vad vi tränar. När vi utsätter kroppen för något den upplever som ett hot så förbereder den sig lite extra ifall detta kommer att inträffa igen. Vi blir starkare. Vill man blir starkare eller snabbare så kan man göra detta kontrollerat genom träning, mat och vila.

När vi tränar bryter vi ner kroppen och vår prestationsförmåga minskar, vi blir trötta. När vi sedan vilar och ger kroppen mat så återhämtar den sig. Var träningen tillräckligt påfrestande upplever kroppen det som ett hot och bygger upp sig till en nivå högre än vi började på. Detta kallas superkompensation och är grundläggande i träning. Se bilden nedan.

Det är viktigt att tänka på att det inte bara är träning som gör oss starkare. Det är minst lika viktigt med vila och mat för att återhämtningen skall bli så snabb och effektiv som möjligt. Det är alltså lika viktigt med bra återhämtning som bra träning.

Tyvärr kan man inte lagra träning. Så efter en tid kommer effekten av träningen och vilan att återgå mot vår bas av prestationsförmåga. Denna bas kan man i princip inte påverka mer än att den beror på av hur vi normalt lever våra liv. Denna återgång till det normala läget kan vi tyvärr inte göra något åt. Om vi inte tränar kommer kroppen att sakta gå tillbaka till utgångsläget.

För att superkompensation skall ske, alltså att vi efter träning och vila kommer över det ursprungliga läget, måste träningen vara tillräckligt påfrestande för kroppen. Kroppen ser då träningen som ett hot och förbereder sig på nästa gång den möter hotet.  Med det säger jag inte alla alla pass måste vara totalt utmattande men vissa bör vara det. Ju mer van kroppen blir på det vi utsätter den för desto mindre blir superkompensationen. Man kan se det så här: Vi blir bra på det vi gör. Om jag springer 5km tre dagar i veckan i lagom takt så kommer jag att bli bra på att springa 5km i lagom takt. Det är inget fel med det om det är det jag vill. All träning är bra för kroppen.

När jag sprungit så i en tid kommer mina rundor inte att utgöra något hot mot kroppen. Superkompensationen uteblir. Kurvan i bilden ovan blir mer rak. Kommer vi inte ner kommer vi inte heller upp. Vill jag göra en bra tid på ett maraton eller något annat så måste jag träna mer. Man kan inte bli bra på maraton genom att regelbundet springa 5km. Man kan också se det som att en som är vältränad men vill bli ännu mer vältränad måste träna mer än en som inte är så vältränad. Vår träning måste att ha en progression åt det håll vi strävar. Vill jag springa ett maraton måste jag successivt springa längre. Vill jag lyfta tungt måste jag successivt lyfta tyngre. Annars når jag inte mina mål.

När jag började återhämta mig från min axelskada orkade jag knappt lyfta bara armen utåt. Jag fick då börja träna med bara armen, sedan en tunn gummisnodd, sedan ett mjölkpaket och så vidare. Det var kalasbra träning för mig men om en vältränad person skulle lyfta  bara armen eller ett mjölkpaket så skulle det inte utgöra så mycket träning.

För att man skall blir starkare måste alltså träningen successivt ökas. Man behöver ha progression i sin träning. Denna skall man passa sig för att göra för brant. Det är lätt att vara ivrig, framför allt i början. Men tänk på att sätta realistiska mål på en lång tidsperiod. Helst år. Och glöm inte att ha lugnare perioder så kroppen får återhämta sig.

I bilden nedan tränar man för lite och för sällan. Det blir ingen superkompensation vilket inte ger någon ökning av prestationsförmågan. Men jag vill ändå påpeka att all träning är bra för kroppen. 

Studera nu nedanstående bild. Det är kurvan med prestationsförmåga och träning som visas i den första bilden. Men här är exakt samma träning lagd med olika intervall.

Så lika mycket träning ger olika utfall. Man kan alltså inte träna hur mycket som helst utan man skall följa en plan. I den sista grafen stiger prestationsförmågan på ett mycket bra sätt men för att kroppen skall uppleva hotet från träningen måste träningen vara hårdare ju längre från utgångsläget vi kommer, annars blir det ju ingen superkompensation enligt resonemanget ovan.

Kom också ihåg att vi behöver längre perioder av vila ibland. Kroppen behöver ledigt och rekreation. Till exempel en period på sommaren eller kring jul beroende på vad som passar i din idrott och träning.

Om vi tittar igen på mittengrafen i bilden ovan så ser vi att prestationsförmågan minskar. Detta är negativt och leder så småningom till skador och sjukdom, men man kan använda sådan överträning på ett positivt sätt. Många idrottare lägger upp block av träning där man genom att planerat träna ner sig så kan man få en ännu större superkompensation när man återhämtar sig. Det är nästa ett måste när man kommer så långt att träningspassen var för sig annars skulle bli för hårda och långa. Se nedanstående bild.

Så tänk på att vila och mat är lika viktigt som träning om du skall göra framsteg med din träning. Om du vill bli bättre på det du gör så behöver du också ha en plan och progression i din träning.

Och slutligen, kom ihåg att all träning är bra. För vissa är promenader eller att bara lyfta handen träning och för andra krävs betydligt hårdare pass. Alla är vi olika men vi mår bra av träning. 

Detta pass simmar jag ofta. Det är lätt att komma ihåg och är ganska lätt psykiskt. Bra komma-i-gång-pass på 2300m som de flesta som kan crawla en bit klarar av.

Passet finns på simcoach.se.

https://simcoach.se/557cfada

Men jag har sett mycket fin simning. Visst sticker Sarah Sjöström ut och får mycket uppmärksamhet men vi har flera andra bra simmare. Sophie Hansson till exempel vann damernas Bröstsim om 100m och kom tvåa i samma simsätt om 50m. Sedan har vi sett flera andra bra simningar av både våra svenska simmare och utländska.

Nya rekord har slagits och förväntningar har både infriats och blivit till besvikelser.

Lite kul är det ju också när kompisar skickar bilder på mig som de tagit på tv:n hemma :-). Min dotter Vilma sade efter att de tittat hemma på torsdagen tävlingar att ”Pappa, du måste raka dig till i morgon, du ser ut som en gammal gubbe”. Jodå, jag var mer nyrakad de andra dagarna.

Men som sagt. Väldigt trött efter åtta pass men jag ser redan fram emot nästa år.

Yes! Idag har jag simmat på riktigt. Ett riktigt pass. Kortisonsprutan gjorde verkligen susen. 2250m blev det. Fort gick det inte, det tog 1:02 inkl avbad. Passet är ett jag ofta körde innan skadan också. Det är ett som jag kan utantill.

Insim: 200m vfsh

4×50 drills (idag blev det cu, enarm, cu enarm)

Serie i tre varv (Första med paddel och dolme, andra med fenor, tredje sammansatt).
3x(4x50m, 2×100, 1×200) v15.

50m Avbad

(2250m)

Fuskade dock med vilan då det var lite trångt på banan. Men jag genomförde passet som planerat. Det var första gången sedan olyckan. Jag har dessutom inte speciellt ont nu. Hoppas det känns bra i morgon också.

I varje armtag klappar du med handen på huvudet. Den andra armen skall stanna kvar i sträckt läge längst fram tills den andra gör huvudklappen. Huvudklappen är alltså startskottet för den hand som är sträckt framåt.

Detta visar på en lämplig timing mellan armtagen.

Den går ut på att man simmar bara med en arm i taget. Alltså hela armrörelsen med en arm tills den båda armarna är sträckta framåt. Sedan samma sak med den andra. Tänk på att det är simning som efterliknas så lägg inte händerna i hop längst fram som i streamline utan låt dem vara axelbrett isär.

Igår simmade jag 2000m. Det är rekord sedan olyckan! Det kändes riktigt bra. Passet jag körde var en del med paddlar, en del med fenor och en del sammansatt utan leksaker. Jag använde fenor på insimmet för att ge axeln en mjuk start och när jag körde paddlar hade jag bara paddel på handen på den friska sidan. Sista 600m (1×200, 2×100, 4×50) simmade jag utan hjälpmedel. Det gick bra men jag har lite värk efteråt. Idag är jag extra stel i axeln. Jag kunde trycka på lite men har som sagt ont efteråt. Jag hoppas att det är musklerna som gör ont.

Jag använder en träningsklocka från Garmin (nej jag får inget för reklamen). Jag kollade statistik i går igen och noterar att kurvan för vilopuls tydligt visar vad som händer när man skadar sig och tvingas avstå träning en tid.

Så simma går hyfsat, springa går bra. Men annars då? Jag kan inte göra armhävningar. Inte heller plankan som var en övning jag gjorde ganska ofta före olyckan. Jag kan inte heller sova på den högra skadade sidan. Simma går som sagt rätt så bra men jag kan fortfarande inte forma en bra ”streamline” då jag inte får upp armen mot huvudet. Jag har heller inte vågat mig på en start från pall ännu.