Dag 37, 10 dagar efter första operationen

Äntligen har det vänt! Axeln är som en stel värkande klump som inte kan användas till särskilt mycket men smärtan är hanterbar och kräver inte morfin. Jag tar en Alvedon lite då och då. Det räcker. Var iväg på flera aktiviteter i helgen. På lördagen var jag på distriktsfunktionärskurs på Simförbundet och på söndagen höll jag två crawlkurser och på kvällen var jag tränare åt mina simmare och lite funktionär på vår klubbtävling. Jag var rejält trött och sliten efter söndagen men nöjd. Klart hopp om livet!

Det jobbiga är nätterna. Sova blir det inte mycket av. Somnar som en stock när jag försöker för att sedan ett par timmar senare vakna av smärtan. Efter det blir det inte så mycket mer sova. Med lite tur blir det lite sammanhängande sömn på morgonen. Spänner nacken när jag sover. Vaknar ofta med huvudvärk. Men som sagt nu går det framåt.

På det hela taget är det bra nu. Humöret och allmäntillståndet är mycket bättre. Det vände tydligt på fredagen. Det kan ha att göra med att jag slutade med morfinet. Nu längtar jag bara tills jag på något sätt kan börja träna. Jag tog en promenad i fredags och efter helgens rörelser förstår jag vad läkaren menar med att det kommer att kännas ett tag.

Jag får springa, men inte förrän det slutat värka och det kommer att ta tre till fyra veckor efter operationen. Det blir med andra ord inget Tunnelrun för mig på lördag vilket är jättetråkigt. Jag har verkligen sett fram emot det. Men det är inte allt för länge kvar tills jag borde kunna springa lite igen.