Kategoriarkiv: Personligt

Här hamnar sådant som rör mig själv och vad jag gör. Ensam, med vänner eller med familjen.

Jag vill rädda liv!

För exakt ett år sedan dog min bästa vän David. Jag har nog inte riktigt hämtat mig från det än. Han inte bara dog den dagen utan jag var också där och försökte rädda honom. Något som jag tänker på någon gång varje dag sedan dess.

De som känner mig vet att jag är simtränare och eftersom vi haft ett dödsfall i familjen där Daniel drunknade i samband med bassängträning så tänker även på Daniel väldigt ofta även om det inte är varje dag så här långt efter olyckan.

Det är lite tråkigt hur i alla fall jag fungerar, men i både Daniels och Davids fall så är det själva döden man blir påmind om i små flashbacks lite nu och då när det vettiga vore att minnas det roliga.

Som simtränare går jag regelbundet utbildningar i Hjärt-lungräddning (HLR). Och ganska snart efter att jag gjort HLR på David var det dags att förnya min utbildning. Det var ganska jobbigt att se dockorna ligga på golvet när man kom in i lokalen, trots att jag gjort det många gånger förr. Men utbildningen gick i alla fall bra.

Sedan dess har det här med HLR snurrat runt i mitt huvud. Har liksom inte kunnat släppa det. Det har i sin tur lett till att jag läst på om HLR och kille som jag är så har jag såklart snöat in på det lite.

Detta har lett till att jag nu är certifierad HLR instruktör av HLR-rådet och kan alltså nu utbilda andra i HLR vilket jag planerar att göra på min fritid.

När jag läst om HLR och plötsliga hjärtstopp har jag insett att det är väldigt vanligt och hur viktigt det är att så många som möjligt kan HLR och helst har tillgång till hjärtstartare.

Så Davids och Daniels dödsfall har på olika sätt påverkat mig. Jag förespråkar säkerhet i vår simklubb och jag har lärt mig HLR och vill utbilda andra också. Jag hoppas verkligen att detta i förlängningen leder till att någon annan någon gång kan räddas och leva vidare.

HLR-Vecka vecka 42

Vecka 42 är HLR-veckan. Vem som har stiftat den vet jag inte och det spelar för mig ingen större roll. Det är ett viktigt ämne som krupit sig på mig och påverkat mig mycket den senaste tiden.

För ca 11 år sedan dog min frus systerson i en tragisk drunkningsolycka. En kille jag känt sedan han var liten försvann på värsta tänkbara sätt. En händelse som jag tänker på fortfarande nästan varje dag. Inte minst i min roll som simtränare och på andra sätt engagerad i simidrotten.

Som simtränare har jag alltid en uppdaterad HLR-utbildning och tycker mig ha rätt så bra koll på vad man skall göra om det värsta inträffar.

Vilket det gjorde. För ungefär ett år sedan fick jag vara med om ytterligare en fruktansvärd händelse. En nära vän till mig dog i en mycket tragisk olycka och jag fick tillfälle att på riktigt göra HLR på en riktig människa. Tyvärr slutade det inte lyckligt vilket satte djupa spår i många. Jag vet att det inte berodde på mig och inget hade kunde rädda min vän i det läget, men jag har funderat på HLR under många många timmar både på natten och dagen sedan dess.

Nu vill jag att så många som möjligt skall kunna HLR och hjälper till så mycket jag kan genom HLR Roslagen att få fler och fler informerade om HLR. Självklart är jag inte ensam utan flera organisationer hjälps åt. Se till exempel denna nya film från Hjärt-Lungfonden som är väldigt bra.

Sedan har vi så klart HLR-Rådet som jobbar stenhårt med att fler skall kunna HLR och att fler Hjärtstartare skall finnas tillgängliga.

Jag kommer att skriva mer om HLR på denna sida då det är viktigt och liksom har fastnat i mitt intressenät tillsammans med jobbet, simningen och mycket annat ….

David

För exakt två år sedan var vi ute med båten på nationaldagen med våra familjer. Vi hade väldigt trevligt. Idag grävdes askan efter dig ner i jorden. Jag tänker på dig varje dag och saknar dig!

Jag och David på Käringboskär för exakt två år sedan.

Vilopuls och trauma

Jag använder en pulsklocka som jag har på mig dygnet runt. Det har blivit en vana att på morgonen titta efter hur pulsen varit under natten. På så sätt får jag en uppfattning om hur natten varit och kanske viktigare hur jag mår. En högre puls än normalt kan bero på till exempel träning, alkoholintag eller att jag håller på att bli sjuk.

Jag kan på så sätt väldigt träffsäkert säga när jag håller på att bli förkyld.

För lite drygt två månader sedan var jag med om en otäck olycka där en av mina närmaste vänner dog. Det var ett trauma som jag fortfarande brottas med. På pulskurvan för den dagen ser man tydligt att pulsen stiger vid 16-tiden vid olyckan och sedan liksom inte kommer tillbaka. Den etablerar en helt ny grundnivå.

Vid 16-tiden ser man pulsen rusa och sedan går den inte tillbaka. (Screenshot från Garmin Connect i min telefon).

Efter den dagen tog det lång tid innan pulsen kommit tillbaka på normala nivåer. På nätterna märks det tydlig när pulsen innan brukade ligga på 45-55 med lite toppar på kanske 60-65 till att efter olyckan ligga på 65-85 som lägst med toppar över 100 även mitt i natten.

Kroppen är stressad och jag får ta sömntabletter för att sova. Men tiden går och händelsen bleknar i hjärnan. Absolut inte så jag glömmer det, men det blir mindre intensivt med tiden.

Första veckorna kunde jag inte jobba, allt var potatismos i hjärnan, men nu är det som sagt bättre. Det är svårt när man är sjuk eller skadad på ett sätt som inte alls syns på utsidan. Det finns inget sår, inget bandage eller någonting. Man har inte feber men mår ändå dåligt. Då är jag väldigt tacksam för att jag mäter min puls. Att mäta är att veta. Jag ser tydligt att min kropp jobbat med en chock och inte mått så bra.

Men den senaste veckan har har pulsen drastiskt gått nedåt, detta trots att jag hade feber i början på veckan, till att i natt vara på samma fina nivå som innan olyckan. Ett mycket gått tecken på att kroppen kan läka även sådana händelser. Våra kroppar är fantastiska maskiner.

Pulsen under natten en natt några dagar efter olyckan. (Garmin Connect)

Pulsen under natten till idag. (Garmin Connect)

Det är alltså väldigt skönt att ha ett sätt att stämma av med sin kropp hur den mår. Vilopulsen är ett sätt och det finns säkert fler. Detta fungerar bra för mig tycker jag. Även utan pulsklocka eller om man inte vill sova med den fungerar det bra att manuellt ta pulsen precis när man vaknat, innan man börjar att röra på sig.

Om en dryg vecka, måndag 4/2, är det dags för en ny operation. Jag skall läggas in klockan 7:00 och opereras samma dag och får åka hem dagen efter. Nervöst och läskigt. Men en axelskada orsakad av en skidolycka som min är väldigt enkel och ganska tacksam. Lätt att beskriva, lätt att visa och lätt för både sig själv och andra att förstå. Smärtan syns liksom på utsidan vilket är en stor fördel jämfört med andra åkommor.

Dag 277: Kortisonspruta och nya tag

Dag 277, 141 dagar sedan hook-plattan togs bort

Sedan ett par veckor tillbaka har jag haft ont i axeln. Idag var jag tillbaka till ortopeden. Axeln är ständigt närvarande. Inte så jag måste äta piller, men värker och känns hela tiden. Kan inte sova på höger sida och det gör ont när jag rör den.

Detta kan bero på två saker. Troligen svullnad och överansträngning men det kan också bero på att springan mellan nyckelbenet och taket på skulderbladet är för litet. Kan i värsta fall bli operation igen, men tror inte det. Har i alla fall inga restriktioner på rörelse så jag kan börja träna igen försiktigt.

Jag fick en kortisonspruta och bedövningsmedel i axeln. Långa sprutor. Bedövningen sitter i några timmar och jag skall röra mig hela tiden. Kortisonsprutan sitter i ca 3-4 månader och skall göra det lättare att röra mig. Fungerar den bra kan jag få en till sedan.

Trots allt hoppfullt. Jag var mer orolig i morse än vad jag är nu 🙂

Dag 229: Simmade 2000m igår :-)

Dag 229, 93 dagar sedan hook-plattan togs bort

Igår simmade jag 2000m. Det är rekord sedan olyckan! Det kändes riktigt bra. Passet jag körde var en del med paddlar, en del med fenor och en del sammansatt utan leksaker. Jag använde fenor på insimmet för att ge axeln en mjuk start och när jag körde paddlar hade jag bara paddel på handen på den friska sidan. Sista 600m (1×200, 2×100, 4×50) simmade jag utan hjälpmedel. Det gick bra men jag har lite värk efteråt. Idag är jag extra stel i axeln. Jag kunde trycka på lite men har som sagt ont efteråt. Jag hoppas att det är musklerna som gör ont.

Jag använder en träningsklocka från Garmin (nej jag får inget för reklamen). Jag kollade statistik i går igen och noterar att kurvan för vilopuls tydligt visar vad som händer när man skadar sig och tvingas avstå träning en tid.

Intressant vad snabbt vilopulsen reagerar på träning. I diagrammet för vilopuls ser jag att den snabbt stiger över 60 efter olyckan. När jag sedan börjar träna igen ser jag att den snabbt börjar gå ned igen. Träning gör helt klart något med kroppen. Antar att det är något bra. (Skärmdump från Garmin Connect)

Så simma går hyfsat, springa går bra. Men annars då? Jag kan inte göra armhävningar. Inte heller plankan som var en övning jag gjorde ganska ofta före olyckan. Jag kan inte heller sova på den högra skadade sidan. Simma går som sagt rätt så bra men jag kan fortfarande inte forma en bra ”streamline” då jag inte får upp armen mot huvudet. Jag har heller inte vågat mig på en start från pall ännu.

Dag 220: Långsamt på väg tillbaka

Dag 220, 84 dagar sedan hook-plattan togs bort

Det går fortsatt framåt! Men inte fullt så snabbt som jag trott. Jag hade föreställt mig en snabb intensiv rehabilitering. Men så blev det inte riktigt. Löpning fungerar bra men överkroppen är klart hindrad. Jag har fortfarande ont när jag sover på den skadade axeln, men den fungerar helt okej i vardagen. I vissa vinklar har jag ingen muskelkraft alls. Att börja lägga på vikter i träningen är flera veckor bort, kanske mer. Men sjukgymnastiken går bra. Jag tänjer och bänder. Även om löpningen går bra så är den psykiskt jobbig. Jag väger tio kilo mer nu än vid olyckan och det är ju inte muskler direkt. Att vara stilla så länge tär mycket på kroppen. Jag springer alltså mycket långsammare nu än innan olyckan vilket är jobbigt. Detsamma gäller så klart även simningen när jag kommer igång med den.

I diagrammet över ”Intensiva minuter” från olyckan i februari tills nu syns tydligt att min aktivitetsnivå varit väldigt låg under knappt 6 månader.. Det grå är mål och det blå eller gröna är vad jag uppnått. Gröna staplar där jag klarat målet. Efter sommaren har jag trappat upp träningen igen mest med löpning. (Skärmdump från Garmin Connect)

Nyligen har jag börjat simma lite också. Jag kör med fenor på fötterna och låter armarna hänga med i simrörelserna. Ca 1000-1500m brukar gå bra. Någon 50:a då och då simmar jag sammansatt utan fenor. Ibland med en paddel på vänster hand (den friska). Det går bra men jag får lite ont efteråt och det smärtar även i vissa rörelser. Till exempel när jag andas åt vänster i frisim. Däremot går smärtan snabbt över så jag tror det är nyttig smärta.

Mitt mål nu är att återställa min vikt och att kunna simma 50m fritt på KM den 17 december. Någon bra tid räknar jag inte med att få men att starta i alla fall. Jag har ännu inte vågat dyka från pallen efter olyckan då vissa hastiga oväntade rörelser kan göra väldigt ont. Men det är nog mycket ett hjärnspöke. Jag tror det skulle funka redan nu.

Skidsäsongen tror är inte hotad. Den kommer att börja men en vecka i Järvsö(!) runt jul, sedan Sälen efter nyår. Längtar efter att stå på skidorna igen! Även om det blev mycket skidor förra säsongen blev det ju en snöpligt slut. I år är det flera resor inbokade.

Dag 73, 46 dagar med hook-platta

Dag 73, 46 dagar med hook-platta

Tänkte upplysa lite om läget i mitt liv med krok i axeln. Dagarna fungerar rätt så bra. Jag kan röra axeln inom ett litet område. Kan dock inte belasta den något och får inte göra det heller. En kaffekopp eller på sin höjd ett mjölkpaket går bra. En kastrull är alldeles för tung. Att nå något i skåp går inte heller med högerhanden men jag blir händigare och händigare med vänster. Vissa små saker blir jättekrångliga, till exempel att skiva ost med osthyvel. Helt omöjligt.

Tar inga smärtstillande på dagarna längre. Det som stör mest är att jag inte kan springa. Det är för ”stötigt” och gör ont efter bara några steg. Att gå, sitta och jobba och så är däremot inga problem.

Nätterna är en annan femma. Påminner om småbarnsåren. Jag har inte sovit en hel natt på 73 dagar nu. Det är knäckande. Tar värktabletter en eller två gånger varje natt. Inte morfin eller så utan vanliga lite starkare Alvedon.

Båtmecket är igång. Grymt irriterande att jag bara kan stå och peka. Blir frustrerad när jag inte kan göra det jag tycker är kul.

Simning blir det ju såklart inte heller, men det visste jag ju från början. Jag står dock ganska mycket på kanten vilket jag också tycker är kul.

Längtar verkligen till nästa operation då kroken skall tas bort. Om jag räknat rätt borde jag vara ungefär halvvägs nu. Sedan återstår bara ”lite” rehab på det!

Dag 52: Kontoret igen

Dag 52, 25 dagar med hook-platta

Den fortsatta positiva utvecklingen fortsätter. Gick några trappor idag. Inte helt skönt så springa är inte att tänka på än. Rejält trött i axeln nu efter en lång dag.

Började dagen på SkinDoc i danderyd för att kolla leverfläckar. Bokat sedan innan olyckan. Allt var frid och fröjd men kände mig lite som en gammal gubbe i kassan när jag står där med kortet i högsta hugg. ”Du har ju frikort så det kostar ingenting …” Frikort, jag? Jag som nästan aldrig går till doktorn ….

På vägen in till stan lyssnade jag på P3 dokumentär om Black Metal-morden. Otroligt fascinerande. Jag lyssnade också på hårdrock på den tiden (och har inte slutat än) och lyssnade på några av de band som nämns i dokumentären. Hörde några av de historier som berättas i dokumentären, men att det skulle ligga någon sanning i dem har jag inte fattat förrän nu. Trodde det var rykten och har inte fundera på det mer.

Dags att sova. Skall jobba i ett servicefönster mellan 5 och 8 i morgon bitti …

Dag 51: Det har vänt!

Dag 51, 24 dagar med hook-platta

Tillbaka på starten till Skicrossbanan.

I helgen var vi i Järvsö med kompisar. En härlig resa som jag skrev kort om tidigare. Visst tog jag mig ut i backen för lite transport. Men det gjorde ont i axeln så snart det blev det minsta slagigt. Kan med andra ord inte springa ännu heller. Liften gick bra, men åkningen var inte bekväm.

Jag hade armen hårt i slingen så att den skulle hålla sig på sin plats. Passade på att glida förbi olycksplatsen. Det var lite pirrigt att glida ner samma väg en gång till. Men det gick så klart betydligt långsammare denna gång. Men denna gång slutade det ju inte heller med en axelskada.

På vägen till hotellet passerade vi toppen och passade på att mysa lite.

Anledningen till att jag masade mig ut i backen var att den bästa lunchen fanns i hotellet på andra sidan berget. Enklaste sättet att ta sig dit är på skidor. På vägen tillbaka från hotellet passerade vi toppen och passade på att mysa lite. Vädret var verkligen underbart.

Det bästa som hänt i helgen var att den smärta jag hade problem med under veckan försvann lika snabbt som den kom. På lördag morgon kände jag direkt att axeln var bättre. Det har hållit i sig sedan dess.

Sedan hände något annat roligt i helgen. På vägen hem från Järvsö passade vi på att köpa en båt. Eftersom vi inte kan segla i sommar har vi köpt en mindre båt för att kunna komma ut på havet även i sommar. Båten vi köpt är inte vårrustad och kräver lite fix. Men mer om det kommer i en annan postning.