Personligt

Hälsoproblem – Igen

Lämna en kommentar

Det är väl bara att inse att denna blogg bara används när jag på något sätt mår dåligt. Men som kanal för mina små katastrofer fungerar den ju ypperligt så det får fortgå i den andan.

I oktober drabbades jag av uttalad hjärtsvikt. Dilaterad kardiomyopati (DCM) med Ejektionsfraktionen (EF) 10% vilket är mycket dåligt. Kanske blir ett separat inlägg om det någon gång. Summa summarum, jag hade kunnat stryka med om jag inte fått rätt vård i rätt tid. Vårdades på intensivvårdsavdelning och spenderade en tid på sjukhus. Minst sagt omvälvande. Kände Sankte Per komma ikapp lite mer påtagligt än innan. Kanske kombinerat med en lite tidig 50-årskris.

Nu är hjärtsvikten behandlad och EF är nu ca 50% vilket är jättebra och påverkar mig inte alls i vardagen. Jag blir inte trött eller påverkad men måste så klart medicinera varje dag, får inte träna hårt och måste minimera intaget av vätska. Jobbigt, men ok, om det får mig att leva vidare så är det inga större problem.

Under min tid på sjukhuset togs massor av prover och gjordes massor av undersökningar. Bland annat förbryllades läkarna av en förhöjd sänka som de inte hittade någon anledning till. Jag har förutom massor av ultraljudsundersökningar även gjort magnetröntgen, datortomografi och PET-undesökning inte bara en gång utan så många gånger att jag efter all strålning och radioaktiva ämnen inte skulle bli förvånad om jag snart blir grön och börjar utveckla enormt stora muskler…

Jag minns inte riktigt när den nämndes första gången. Men på en av undersökningarna av hjärtat kunde man i utkanten av bilden se en förändring i leverns övre del. En tumör ca 2,5 cm stor av oklar art. Ett så kallat ”en passant-fynd”. Eftersom den var liten och såg snäll ut fortsätter man att leta andra orsaker till den höga sänkan. Men på alla undersökningar upptäcktes den lilla knölen i överkant på levern.

Efter att det pratats runt om det länge kommer jag ihåg den pirrande känslan när C-ordet nämndes för första gången av en läkare. Kände Sakte Per avancera ordentligt på mig i kurvan. Ytterligare en ultraljudsundersökning med leverkontrastvätska gjordes veckan efter midsommar. En kul sak med den undersökningen var att det var två läkare och en sjuksköterska på plats och två av dem har jag lärt Crawl på crawlkurs och den tredje är en simförälder. Så alla tre kände mig. Norrtälje är en liten stad. Jag tycker det kändes tryggt.

Efter den undersökningen trodde väl inget att något mer skulle hända under sommaren. Men…

Vi hade börjat vår försenade semester och seglat båten lite söderut när jag plötsligt fick en kallelse till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Jag tror det var på en onsdag och de ville att jag skulle infinna mig på fredagen. Ta gärna med en anhörig. Gav lite dåliga vibbar. Dels att det gått så fort och dels att anhörig skulle vara med. Hör Per bakom mig på långsidan, visst knappar han in?

På fredagen låg vi i Wasahamnen i Stockholm och jag och Jenny tog pendeln till sjukhuset för att prata med läkaren. Man vet fortfarande inte vad saken i levern är, men den behöver tas bort. Kallas tillbaka till sjukhuset på onsdagen. Okej, så inget nytt. Jag håller jämna steg med Per. Vi går på Gröna Lund på lördagen och seglar sedan till Vaxholm. På onsdag alltså en vecka efter jag började misstänka att semestern var rökt åker jag buss och tåg från Vaxholm till Huddinge.

Träffar ett helt team med människor. ”Har du berättat för dina barn?”, kuratorer, läkare, hela köret. Eh, berättat vadå? Känner Per få nya krafter bakom mig. Flåsar mig i nacken nu. Nåja, var väl inte direkt något nytt.

I alla fall blir planen följande. Provtagning måndag, inskrivning tisdag, operation på onsdag. Ooops, mitt i semestern. Båten ligger i Vaxholm med en semestersugen familj. Sankte Per jagar där bakom. Bara att segla hem till Norrtälje och inse att sommaren 2022 inte riktigt blev av eller åtminstone tog slut här.

Bara 6 hål i magen och en slang som kommer ut genom nacken kanske inte ser så farligt ut. Men jösses vad ont det gör, Man inser snabbt att magen är något som man använder i nästan varje rörelse.

Idag är det måndag. Hemkommen från sjukhuset. Tumören opererades bort i onsdags. Det gick precis enligt plan. Titthålsoperation, så jag har ”bara” 6 hål i magen. Känner mig på riktigt som jag blivit överkörd av en buss. Skulle inte vara så farligt sade de. Jo tjena! Aj! säger jag bara. Då har jag ändå brutit armar och ben, slagit sönder en axel och mycket annat. Det här gör ont på ett annat sätt.

Håller jämna steg med Per. Det jobbiga nu är att den del av levern de plockade ut är skickad på analys hos patologen. En analys som tar lång tid. Det dröjer en månad innan jag får något svar därifrån. Ett svar som är ganska avgörande för framtiden. Antingen var tumören ofarlig eller farlig men att de fått bort hela. Då är som jag förstår det behandlingen klar och jag är om inte frisk så lika frisk som jag var innan. Eller så är det någon mer ilsken sak där de inte fått bort hela, vilket kommer innebära mer behandling vilket vore väldigt tråkigt då det inte låter kul.

Av alla tester och undersökningar så tyder allt på det första alternativet. Så jag hoppas verkligen på att detta är färdigt i och med detta. Tills vidare skall jag ägna mig åt att piggna på mig igen efter operationen.

HLR/Livräddning, Personligt

Jag vill rädda liv!

För exakt ett år sedan dog min bästa vän David. Jag har nog inte riktigt hämtat mig från det än. Han inte bara dog den dagen utan jag var också där och försökte rädda honom. Något som jag tänker på någon gång varje dag sedan dess.

De som känner mig vet att jag är simtränare och eftersom vi haft ett dödsfall i familjen där Daniel drunknade i samband med bassängträning så tänker även på Daniel väldigt ofta även om det inte är varje dag så här långt efter olyckan.

Det är lite tråkigt hur i alla fall jag fungerar, men i både Daniels och Davids fall så är det själva döden man blir påmind om i små flashbacks lite nu och då när det vettiga vore att minnas det roliga.

Som simtränare går jag regelbundet utbildningar i Hjärt-lungräddning (HLR). Och ganska snart efter att jag gjort HLR på David var det dags att förnya min utbildning. Det var ganska jobbigt att se dockorna ligga på golvet när man kom in i lokalen, trots att jag gjort det många gånger förr. Men utbildningen gick i alla fall bra.

Sedan dess har det här med HLR snurrat runt i mitt huvud. Har liksom inte kunnat släppa det. Det har i sin tur lett till att jag läst på om HLR och kille som jag är så har jag såklart snöat in på det lite.

Detta har lett till att jag nu är certifierad HLR instruktör av HLR-rådet och kan alltså nu utbilda andra i HLR vilket jag planerar att göra på min fritid.

När jag läst om HLR och plötsliga hjärtstopp har jag insett att det är väldigt vanligt och hur viktigt det är att så många som möjligt kan HLR och helst har tillgång till hjärtstartare.

Så Davids och Daniels dödsfall har på olika sätt påverkat mig. Jag förespråkar säkerhet i vår simklubb och jag har lärt mig HLR och vill utbilda andra också. Jag hoppas verkligen att detta i förlängningen leder till att någon annan någon gång kan räddas och leva vidare.

HLR/Livräddning

HLR-Vecka, vad är du rädd för?

Jag jobbar med IT-säkerhet och pratar ofta om att det är bra att vara rädd, men man skall vara rädd för rätt saker.

Det är väl ganska få av oss som går omkring och är rädda för att dö, men tanken har nog slagit många. Kanske man tänker mest på sina nära och kära och oroar sig för dem. Hur många gånger har du inte hört eller sagt ”kör försiktigt” när någon skall åka någonstans med bil? En mycket bra uppmaning för övrigt, men det är ett annat ämne.

Men hur många dör egentligen i trafiken?

Något annat många är rädda för är dödligt våld. Alltså mord och dråp och sådana läskigheter. Men det skall man veta är väldigt ovanligt. Jag gjorde en snabb och ovetenskaplig sökning på internet och kom fram till följande statistik rörande dödsorsaker utanför sjukhus. Jag plockade några på måfå, ber om ursäkt om jag missat någon relevant.

Några ”vanliga” dödsorsaker. Ovetenskapligt sökande på Internet gav denna graf. Källor: BRÅ, Svenska Livräddningssällskapet, Trafikverket, Folkhälsomyndigheten och Nationellt register för hjärtstopp.

Nu säger jag inte att man inte behöver köra försiktigt, lära sig simma eller vara aktsam på andra sätt. När det gäller trafikskador och våld så finns de ju betydligt fler som drabbas men överlever. Här tittar vi bara på just dödsfall.

Grafen ovan visar antalet omkomna under 2017 och 2018 av några ”vanliga” orsaker. Jag tror inte så många går runt och är rädda för att hjärtat skall stanna, men det är faktiskt den klart vanligaste dödsorsaken utanför sjukhus. Grafen ovan tar bara med plötsliga hjärtstopp utanför sjukhus, tar man alla plötsliga hjärtstopp är den stapeln nästan dubbelt så lång.

Många av de som drabbas av plötsligt hjärtstopp går inte att rädda, men många fler än som räddas idag skulle kunna räddas med bara rätt förutsättningar. Det som behövs är tre saker.

  1. Någon som kan HLR finns i närheten och blir varse hjärtstoppet
  2. En hjärtstartare finns till hands inom några minuter
  3. 112 larmas snabbt så professionell hjälp snabbt kan komma till platsen.

Detta låter kanske svårt eller omöjligt. Men det finns hjälp för att det skall bli så bra som möjligt.

  1. SMSlivräddare är en app som man när man har lärt sig HLR kan ansluta sig till. Då larmas man ut av SOS Alarm så snart någon ringer 112 om ett misstänkt hjärtstopp.
  2. Sveriges Hjärtstartarregister innehåller hjärtstartare så att SMSlivräddare eller annan för veta var närmaste hjärtstartare finns vid ett larm hjärtstopp.
  3. Vi har redan en väl fungerande organisation kring våra Blåljusmyndigheter. Vid misstänkt hjärtstopp larmas förutom SMSlivräddare även Ambulans, Polis och Brandkår till platsen.

Så lika självklart som att vi kör försiktigt och lär oss simma borde det vara att gå en HLR-utbildning och veta var närmaste hjärtstartare finns.

Jag gör vad jag kan i Norrtälje, du borde göra samma sak i din närhet!

HLR/Livräddning, Norrtälje, Personligt

HLR-Vecka vecka 42

Vecka 42 är HLR-veckan. Vem som har stiftat den vet jag inte och det spelar för mig ingen större roll. Det är ett viktigt ämne som krupit sig på mig och påverkat mig mycket den senaste tiden.

För ca 11 år sedan dog min frus systerson i en tragisk drunkningsolycka. En kille jag känt sedan han var liten försvann på värsta tänkbara sätt. En händelse som jag tänker på fortfarande nästan varje dag. Inte minst i min roll som simtränare och på andra sätt engagerad i simidrotten.

Som simtränare har jag alltid en uppdaterad HLR-utbildning och tycker mig ha rätt så bra koll på vad man skall göra om det värsta inträffar.

Vilket det gjorde. För ungefär ett år sedan fick jag vara med om ytterligare en fruktansvärd händelse. En nära vän till mig dog i en mycket tragisk olycka och jag fick tillfälle att på riktigt göra HLR på en riktig människa. Tyvärr slutade det inte lyckligt vilket satte djupa spår i många. Jag vet att det inte berodde på mig och inget hade kunde rädda min vän i det läget, men jag har funderat på HLR under många många timmar både på natten och dagen sedan dess.

Nu vill jag att så många som möjligt skall kunna HLR och hjälper till så mycket jag kan genom HLR Roslagen att få fler och fler informerade om HLR. Självklart är jag inte ensam utan flera organisationer hjälps åt. Se till exempel denna nya film från Hjärt-Lungfonden som är väldigt bra.

Sedan har vi så klart HLR-Rådet som jobbar stenhårt med att fler skall kunna HLR och att fler Hjärtstartare skall finnas tillgängliga.

Jag kommer att skriva mer om HLR på denna sida då det är viktigt och liksom har fastnat i mitt intressenät tillsammans med jobbet, simningen och mycket annat ….

HLR/Livräddning

Larm om hjärtstopp

Jag är sedan länge SMSlivräddare. Namnet SMSlivräddare hänger med sedan gammalt då larmen gick via SMS och telefonsamtal och positioneringen var sådär. Numera är det en modern app i telefonen så att operatören i realtid kan veta var det finns livräddare att tillgå.

I går morse 08:11:03 började min telefon att tjuta. Misstänkt hjärtstopp i närheten. Jag tog larmet och fick veta att ”i närheten” var ganska långt bort. Hoppade upp på cykeln (snabbare än bil då det finns en genväg) och satte av i full fart. Redan när jag kommit halvvägs hörde jag sirenerna så jag visste att jag troligen inte skulle komma före räddningstjänsten. Men jag fortsatte ändå fram.

Väl framme på adressen ser jag att ambulanspersonalen springer in så jag vänder om och cyklar hem igen och avslutar mitt larm.

När ett hjärtstopp inträffar är det oerhört bråttom. Det handlar om minuter så räddningstjänsten har egentligen inte en chans att hinna i tid om de inte är i närheten. Någon som redan är i närheten måste rycka in direkt och påbörja hjärt- och lungräddning (HLR).

Nu hände detta larm över en kilometer från mig inne i Norrtälje och jag kom ungefär samtidigt som räddningstjänsten. Hade det varit min granne så hade jag varit där på en eller ett par minuter. Hade detta varit på en ö i skärgården eller på landsbygden har det tagit betydligt längre tid för räddningstjänsten att komma dit men någon i närheten hade kunnat börja på en gång.

I fallet igår fanns alltså ingen frivillig livräddare närmare än mig men jag kan ju bara hoppas att någon påbörjade HLR innan räddningstjänsten kom. Jag hoppas verkligen att vi blir fler SMSlivräddare så att det finns någon närmare nästa gång.

Så kontentan är, om du har en giltig HLR-utbildning. Fundera på om du vill anmäla dig som SMSlivräddare. Om jag skulle drabbas av hjärtstopp skulle jag önska att någon som kan HLR fanns i min omedelbara närhet.

Axelskada

Dag 925: Uppdatering

Dag 925, 202 dagar sedan sista operationen

Det har nu gått 202 dagar sedan min tredje och sista operation. Jag har varit så dålig på att uppdatera att jag faktiskt fått brev om att jag måste berätta hur jag mår. Som jag skrivit innan har jag fått kontakt med flera, det är över 10 personer nu, som har råkat ut för samma sak som jag. Tips: Var försiktig när du Rider, Cyklar, Åker Motorcykel, Åker skidor eller är berusad.

Jag skriver sista operation för nu är axeln riktigt bra. Jag har inte riktigt kommit igång och tränat ännu. Jag började träna ganska kort efter den sista operationen men hade sedan lite bakslag då jag fick kraftiga ganska slumpvisa smärtor då och då som gjorde det svårt att slappna och ge sig hän i träningen. Dessa smärtor tror jag nu också är borta och jag hoppas börja med simning igen denna termin med målet att göra en skaplig tid (för mig) på 50m fritt på vårt KM den 15 december.

Den sista operationen var väldigt bra. Ortopeden sågade av 12mm av mitt nyckelben och helt plötsligt fick jag mycket bättre rörlighet. Nu kan jag helt plötsligt göra en ”streamline” utan problem och obehindrat röra armen runt. Jag är fortfarande svag i axeln och har börjat med armhävningar så smått. Rullar jag axlarna så känns det att den högra är skadad och lite skraltig, men det får man nog leva med.

Så nu tror jag att axelposterna på denna blogg kommer att sluta. Det som återstår är bedömning till försäkringsbolaget. Jag har olycksfallsförsäkring som täcker denna olycka. Men de gör ingen bedömning förrän ett till två år efter avslutad behandling.

Så där tror jag att jag stänger berättandet om min axel. Tack ni som läst :-).

Personligt

David

För exakt två år sedan var vi ute med båten på nationaldagen med våra familjer. Vi hade väldigt trevligt. Idag grävdes askan efter dig ner i jorden. Jag tänker på dig varje dag och saknar dig!

Jag och David på Käringboskär för exakt två år sedan.
Blandat

DAG 728: Hopp om livet

Dag 728: 5 dagar efter sista operationen

Det känns bra nu! I torsdags vände det helt. Från smärta efter operationen till att helt plötsligt kännas helt okej. Har slutat med de starkare medicinerna men tar de svagare fortfarande. Visst känns axeln hela tiden men jag kan också känna att det här blir bra!

Axeln är som en klump som drar och stretar emot, men jag kan redan tvinga den varvet runt om jag vill. Kroppen blir starkare även om jag behöver lägga mig ner efter att ha varit uppe ett tag.

Jag sover bra. De nätter jag tagit mycket smärtstillande är min vilopuls väldigt låg och jämn och jag känner mig utvilad när jag vaknar. Däremot är jag väldigt svag och sover även på dagen vilket kan ses i bilden nedan.

Vilopulsen är låg och jämn de nätter jag tagit starka smärtstillande mediciner. (Skärmdump från Garmin Connect).

Planen för den kommande veckan är följande:

På måndag skall bandaget tas bort och stygnen plockas. Det är första gången ortopeden sytt med synliga stygn så det blir en ny upplevelse. Troligen kommer det bara att behövas lite tejp på såret efter att stygnen tagits bort. Eftersom jag har bandage på såret har jag ännu inte sett hur stort det är eller hur det ser ut. Spännande.

Just nu syns det inte så mycket …

Såret efter operationen är inplastat så jag vet ännu inte hur stort det är. Men på måndag skall stygnen och bandaget bort så det visar sig då.

Måndag, tisdag och onsdag skall jag successivt öka aktiviteten vila mindre och mindre. Jag har hittills varit väldigt trött. Jag skall också jobba och ägna mig åt sjukgymnastik.

På torsdag skall jag åka till Järvsö för att åka skidor(!). Japp, korrekt! Den årliga resan till Järvsö, den där jag för två år sedan skadade axeln, är nästa vecka. Jag tror inte på riktigt att jag kan åka så mycket skidor men jag hoppas att såret läkt så jag kan basta och åtminstone ta några finåk i backen. Hoppas också jag har fått tillbaka lite av min energi så jag kan vara med och umgås med mina vänner.

Axelskada

Dag 726: Tredje operationen klar

Dag 726: 3 dagar efter tredje operationen

Jag har ju inlett mina ”axelposter” med en räknare, men nu vet jag inte riktigt hur jag skall räkna. Det var nu:

726 dagar sedan jag skadade Axeln i en skidolycka. AC-luxation grad 5. Ont som f*n. Panik. Simningen gick bra, jag var i fin form. Helt oväntat. På någon sekund ändrades faktiskt livet litet.

699 dagar sedan min första operation då hook-plattan opererades in. Jag kallar plattan tortyr-redskapet. Att ha den i axeln var inte kul någonstans. Inget jag rekommenderar.

590 dagar sedan min andra operation då jag tog bort plattan. Jag hade den alltså drygt 100 dagar i axeln. Denna operation var mycket enklare och jag kände mig bättre direkt. Sedan började rehabiliteringen. Men riktigt bra blev jag inte så nu är det ….

3 dagar sedan min tredje operation. Nu ligger jag i sängen och äter morfin och har ont igen. Men axeln känns faktiskt riktigt bra.

Nu ligger jag igen med nyopererad axel. Det gör fortfarande väldigt ont, men jämfört med de andra operationerna så känns det bra!

Så hur kom jag hit? Ja, först var det ju skidolyckan och sedan operationer. Efter den andra operationen kändes axeln bra. Jag började med sjukgymnastik och fick upp rörelsen och styrkan riktigt bra. I vardagen fungerade axeln nästan som förut förutom när man skall lyfta tyngre saker högt. Till exempel en tung form ur ett högt skåp i köket. Men det var helt okej. Det stora problemet var träning, Jag gillar att simma och det fungerade inte så bra. Jag hade svårt att sträcka armen framåt i en snygg ”streamline” och efter varje sim- eller fyspass fick jag värk i axeln som satt i en eller ett par dagar. Jag fick kortisonsprutor några gånger som gjorde det mycket bättre, men inte en lösning för framtiden.

Fick en rejäl hög med medicin. Hoppas inte det är meningen att alla skall behövas. De räcker i 3-4 veckor….

Ortopeden konstaterar att axeln blivit lite trång vilket ger inflammationer (artros) när jag tränar. Det har också gjort att det blivit en knöl på ovansidan av axeln. Jag fick då själv ta ställning till en ny operation. En operation är aldrig kul, det gör ont och finns alltid risker. Men det förväntade resultatet är att smärtan försvinner och att rörligheten kanske, men inte säkert, blir lite bättre. Risken att det skulle bli sämre var väldigt liten så den största risken är att det blir som förut. Hur det blir vet jag ju inte än, men jag längtar till att börja med rehab på riktigt och det skall jag börja med så snart smärtan tillåter. Eventuellt redan idag.

Under operationen filades knölen på ovansidan ner och nyckelbenet kapades ca 10 mm. Låter läskigt men tydligen en ganska enkel operation. Operationen gjordes öppen och genom mitt gamla ärr så jag får inget nytt ärr på axeln heller.

Jag har nu inga restriktioner förutom att jag inte får lyfta något tungt på en månad. Rehab-träning kan jag börja med genast men den får inte göra ont. Sedan tar det ett halvår innan axeln skall vara återställd och klonkande ljud kan upplevas till ett år efter operationen. Först då ha nya mjukdelar byggts upp och ersatt det kapade nyckelbenet.

Fram till idag har jag haft väldigt ont och varit helt beroende av starka smärtstillande medel. Men i morse kändes det plötsligt mycket bättre. Skall bli spännande att testa att röra lite mer på axeln idag.

Jag kommer att fortsätta att berätta här om min rehabilitering och hoppas att inom en inte allt för lång framtid kunna posta min sista ”axelpost” på bloggen.

Axelskada, Personligt

Vilopuls och trauma

Jag använder en pulsklocka som jag har på mig dygnet runt. Det har blivit en vana att på morgonen titta efter hur pulsen varit under natten. På så sätt får jag en uppfattning om hur natten varit och kanske viktigare hur jag mår. En högre puls än normalt kan bero på till exempel träning, alkoholintag eller att jag håller på att bli sjuk.

Jag kan på så sätt väldigt träffsäkert säga när jag håller på att bli förkyld.

För lite drygt två månader sedan var jag med om en otäck olycka där en av mina närmaste vänner dog. Det var ett trauma som jag fortfarande brottas med. På pulskurvan för den dagen ser man tydligt att pulsen stiger vid 16-tiden vid olyckan och sedan liksom inte kommer tillbaka. Den etablerar en helt ny grundnivå.

Vid 16-tiden ser man pulsen rusa och sedan går den inte tillbaka. (Screenshot från Garmin Connect i min telefon).

Efter den dagen tog det lång tid innan pulsen kommit tillbaka på normala nivåer. På nätterna märks det tydlig när pulsen innan brukade ligga på 45-55 med lite toppar på kanske 60-65 till att efter olyckan ligga på 65-85 som lägst med toppar över 100 även mitt i natten.

Kroppen är stressad och jag får ta sömntabletter för att sova. Men tiden går och händelsen bleknar i hjärnan. Absolut inte så jag glömmer det, men det blir mindre intensivt med tiden.

Första veckorna kunde jag inte jobba, allt var potatismos i hjärnan, men nu är det som sagt bättre. Det är svårt när man är sjuk eller skadad på ett sätt som inte alls syns på utsidan. Det finns inget sår, inget bandage eller någonting. Man har inte feber men mår ändå dåligt. Då är jag väldigt tacksam för att jag mäter min puls. Att mäta är att veta. Jag ser tydligt att min kropp jobbat med en chock och inte mått så bra.

Men den senaste veckan har har pulsen drastiskt gått nedåt, detta trots att jag hade feber i början på veckan, till att i natt vara på samma fina nivå som innan olyckan. Ett mycket gått tecken på att kroppen kan läka även sådana händelser. Våra kroppar är fantastiska maskiner.

Pulsen under natten en natt några dagar efter olyckan. (Garmin Connect)

Pulsen under natten till idag. (Garmin Connect)

Det är alltså väldigt skönt att ha ett sätt att stämma av med sin kropp hur den mår. Vilopulsen är ett sätt och det finns säkert fler. Detta fungerar bra för mig tycker jag. Även utan pulsklocka eller om man inte vill sova med den fungerar det bra att manuellt ta pulsen precis när man vaknat, innan man börjar att röra på sig.

Om en dryg vecka, måndag 4/2, är det dags för en ny operation. Jag skall läggas in klockan 7:00 och opereras samma dag och får åka hem dagen efter. Nervöst och läskigt. Men en axelskada orsakad av en skidolycka som min är väldigt enkel och ganska tacksam. Lätt att beskriva, lätt att visa och lätt för både sig själv och andra att förstå. Smärtan syns liksom på utsidan vilket är en stor fördel jämfört med andra åkommor.