Så var Swim Open Stockholm över för i år. Jag har stått som funktionär på alla åtta passen så man är trött nu. I hela kroppen.
Men jag har sett mycket fin simning. Visst sticker Sarah Sjöström ut och får mycket uppmärksamhet men vi har flera andra bra simmare. Sophie Hansson till exempel vann damernas Bröstsim om 100m och kom tvåa i samma simsätt om 50m. Sedan har vi sett flera andra bra simningar av både våra svenska simmare och utländska.
Nya rekord har slagits och förväntningar har både infriats och blivit till besvikelser.
Alla tv-sända finalpass utom ett stod jag på startsidan. Mitt tryne syntes därför mycket i rutan har jag förstått.
Lite kul är det ju också när kompisar skickar bilder på mig som de tagit på tv:n hemma :-). Min dotter Vilma sade efter att de tittat hemma på torsdagen tävlingar att ”Pappa, du måste raka dig till i morgon, du ser ut som en gammal gubbe”. Jodå, jag var mer nyrakad de andra dagarna.
Men som sagt. Väldigt trött efter åtta pass men jag ser redan fram emot nästa år.
Ibland när jag tränar så gör min puls väldigt snabba hopp. Det händer ibland men inte alltid.
Idag sprang jag 5km i jämnt tempo. Tanken var att det skulle vara tröskelträning men jag låg alldeles för högt för det.
Efter ungefär 10 minuter hoppar pulsen från 140 till 175 på några sekunder. Sedan ligger den kvar. I dag nådde jag mitt max på 200 i slutet av passet då jag på skoj spurtade så hårt jag orkade.
Se denna bild:
Pulsen gör efter 10 minuter ett hopp från ca 140 till 175 slag/min. Bild från Garmin Connect.
Är det någon annan som har likadant undrar jag? Eller är det fel på mig eller utrustningen. Det har som sagt skett flera gånger. Kurvan både före och efter känns på sätt och vis realistisk och stämmer med andra mätmetoder. Men det känns underligt att hjärtat bara ”kickar igång” så snabbt. Tempot är helt konstant på ca 5min/km.
Yes! Idag har jag simmat på riktigt. Ett riktigt pass. Kortisonsprutan gjorde verkligen susen. 2250m blev det. Fort gick det inte, det tog 1:02 inkl avbad. Passet är ett jag ofta körde innan skadan också. Det är ett som jag kan utantill.
Insim: 200m vfsh
4×50 drills (idag blev det cu, enarm, cu enarm)
Serie i tre varv (Första med paddel och dolme, andra med fenor, tredje sammansatt).
3x(4x50m, 2×100, 1×200) v15.
50m Avbad
(2250m)
Fuskade dock med vilan då det var lite trångt på banan. Men jag genomförde passet som planerat. Det var första gången sedan olyckan. Jag har dessutom inte speciellt ont nu. Hoppas det känns bra i morgon också.
Sedan ett par veckor tillbaka har jag haft ont i axeln. Idag var jag tillbaka till ortopeden. Axeln är ständigt närvarande. Inte så jag måste äta piller, men värker och känns hela tiden. Kan inte sova på höger sida och det gör ont när jag rör den.
Detta kan bero på två saker. Troligen svullnad och överansträngning men det kan också bero på att springan mellan nyckelbenet och taket på skulderbladet är för litet. Kan i värsta fall bli operation igen, men tror inte det. Har i alla fall inga restriktioner på rörelse så jag kan börja träna igen försiktigt.
Jag fick en kortisonspruta och bedövningsmedel i axeln. Långa sprutor. Bedövningen sitter i några timmar och jag skall röra mig hela tiden. Kortisonsprutan sitter i ca 3-4 månader och skall göra det lättare att röra mig. Fungerar den bra kan jag få en till sedan.
Trots allt hoppfullt. Jag var mer orolig i morse än vad jag är nu 🙂
Det här är en artikel som jag skrev 2009 som jag hittade på min dator. Jag tror dock aldrig att den blev klar eller publicerades. Tycker den är ok som den är och lika aktuell nu som då så här kommer den.
Allt fler talar om leverantörsoberoende och minskande av inlåsningseffekter. Vi kan läsa om det i fackpress nästan dagligen. Men vad är då egentligen leverantörsoberoende och hur kan vi uppnå det?
Att vara leverantörsoberoende innebär inte att man inte har några leverantörer utan tvärt om att man har många att välja på som kan leverera det man vill ha. Det skall vara enkelt att byta emellan dem och det skall inte märkas i verksamheten.
Många skriver att öppna standarder är viktigt för att uppnå leverantörsoberoende, det är sant, men det är långt ifrån allt. Jag anser att det inte ens är det viktigaste. Öppna standarder är viktiga för att kunna byta ut program och system samt för att kunna kommunicera med andra. Detta är nog så viktigt men bara en del av lösningen på gåtan leverantörsoberoende, det är snarare en lösning som gör att man kan bli teknikoberoende, vilket i sin tur underlättar för leverantörsoberoende men tar dig inte hela vägen. För att bli leverantörsoberoende måste man även kunna byta leverantör utan att byta ut sina system.
Leverantörsoberoende är ett pussel med flera viktiga bitar. De tre viktigaste tycker jag är att man har egen kompetens, använder fri programvara, och att man har flera leverantörer att välja på.
Tre viktiga pusselbitar för att uppnå leverantörsoberoende.
Egen kompetens
Har man ingen egen kompetens i företaget så är det svårt att vara helt leverantörsoberoende. Man behöver inte besitta expertkompetens på alla områden men ju mer intern kompetens man har desto enklare är det att göra sig leverantörsoberoende och att ställa krav på leverantörerna. Även om man inte har intern kompetens kan man anse sig vara oberoende om det finns flera leverantörer som man lätt kan byta mellan.
Att bygga egen intern kompetens kan vara bra även ur andra synvinklar. Till exempel kan det ge mer positiva medarbetare om de får utbilda sig och aktivt lära sig de produkter företaget använder. Har man egen kompetens kan man dessutom välja att vara helt leverantörsoberoende och inte anlita externa resurser alls i det dagliga arbetet.
Fri programvara
Med sluten, icke-fri programvara kan man helt enkelt inte vara leverantörsoberoende. Man kan vara mer eller mindre leverantörsberoende beroende på hur bra programmen följer öppna standarder och beroende på hur lätta de är att byta ut. Eftersom ett icke-fritt program ofta styrs av ett enskilt företag så är man alltid beroende av det företaget och vad de väljer att göra med den produkt som används.
Många företag lever idag på att sälja fri programvara. Det är bra för det gör att användare blir mindre inlåsta. Men vissa företag blandar fri programvara med egna tillägg som inte är fria, detta är inte bra eftersom det ger inlåsningseffekter som vid första anblick kan missas. För att vara på den säkra sidan bör man använda produkterna från originalkällorna.
Som vi sett är fri programvara är en mycket viktig ingrediens i att bli leverantörsoberoende. För att fri programvara skall kunna leva måste den ha två saker: användare och utvecklare. Ju intressantare programvaran är desto fler leverantörer kommer att jobba med den. Användare och utvecklare kan vara företag eller individer och oftast är det en mix av de båda.
Flera leverantörer
Det är svårt att stå ensam. Det är i dessa sammanhäng sällan bra att göra det. Men det är inte heller bra att vara beroende av en leverantör, som ju då i sin tur står ensam. Vad händer om den leverantören helt plötsligt gör ett val eller en prioritering som inte gynnar er verksamhet?
Dela för framtiden
Att använda fri programvara gör att man på sätt och vis blir beroende av den. Denna beroendeställning är inte lika avgörande som att vara beroende av en leverantör men kopplingen finns ändå. Skillnaden är att nu är det du som styr.
Vad gäller de produkter du använder så är det bra för dig ju fler som använder dem och ju fler som använder dem på liknande sätt som du själv. Att vara ensam användare av ett övergivet projekt är ingen trevlig sits, även om den är relativt bra som det rör sig om ett fritt program.
Det ligger nu i ditt eget intresse att fler använder programmet och helst att de använder det på liknande sätt som dig själv. Därför är det viktigt att du delar med dig av dina erfarenheter och eventuella modifieringar av programmet i fråga. Det gagnar både dig själv och andra.
Denna övning tränar att få in en bra timing i simtaget i frisim. Det tränar även rotation och samlat återförande av armen på liknande sätt som ”tumme i armhåla” och likande övningar.
I varje armtag klappar du med handen på huvudet. Den andra armen skall stanna kvar i sträckt läge längst fram tills den andra gör huvudklappen. Huvudklappen är alltså startskottet för den hand som är sträckt framåt.
Catch-up eller Ketchup som den kallas i vissa klubbar är en klassisk övning för frisim. Den tränar glid och vattenläge. Den kan också användas för att fokusera på armtag eller rotation.
Den går ut på att man simmar bara med en arm i taget. Alltså hela armrörelsen med en arm tills den båda armarna är sträckta framåt. Sedan samma sak med den andra. Tänk på att det är simning som efterliknas så lägg inte händerna i hop längst fram som i streamline utan låt dem vara axelbrett isär.
Igår simmade jag 2000m. Det är rekord sedan olyckan! Det kändes riktigt bra. Passet jag körde var en del med paddlar, en del med fenor och en del sammansatt utan leksaker. Jag använde fenor på insimmet för att ge axeln en mjuk start och när jag körde paddlar hade jag bara paddel på handen på den friska sidan. Sista 600m (1×200, 2×100, 4×50) simmade jag utan hjälpmedel. Det gick bra men jag har lite värk efteråt. Idag är jag extra stel i axeln. Jag kunde trycka på lite men har som sagt ont efteråt. Jag hoppas att det är musklerna som gör ont.
Jag använder en träningsklocka från Garmin (nej jag får inget för reklamen). Jag kollade statistik i går igen och noterar att kurvan för vilopuls tydligt visar vad som händer när man skadar sig och tvingas avstå träning en tid.
Intressant vad snabbt vilopulsen reagerar på träning. I diagrammet för vilopuls ser jag att den snabbt stiger över 60 efter olyckan. När jag sedan börjar träna igen ser jag att den snabbt börjar gå ned igen. Träning gör helt klart något med kroppen. Antar att det är något bra. (Skärmdump från Garmin Connect)
Så simma går hyfsat, springa går bra. Men annars då? Jag kan inte göra armhävningar. Inte heller plankan som var en övning jag gjorde ganska ofta före olyckan. Jag kan inte heller sova på den högra skadade sidan. Simma går som sagt rätt så bra men jag kan fortfarande inte forma en bra ”streamline” då jag inte får upp armen mot huvudet. Jag har heller inte vågat mig på en start från pall ännu.
Det går fortsatt framåt! Men inte fullt så snabbt som jag trott. Jag hade föreställt mig en snabb intensiv rehabilitering. Men så blev det inte riktigt. Löpning fungerar bra men överkroppen är klart hindrad. Jag har fortfarande ont när jag sover på den skadade axeln, men den fungerar helt okej i vardagen. I vissa vinklar har jag ingen muskelkraft alls. Att börja lägga på vikter i träningen är flera veckor bort, kanske mer. Men sjukgymnastiken går bra. Jag tänjer och bänder. Även om löpningen går bra så är den psykiskt jobbig. Jag väger tio kilo mer nu än vid olyckan och det är ju inte muskler direkt. Att vara stilla så länge tär mycket på kroppen. Jag springer alltså mycket långsammare nu än innan olyckan vilket är jobbigt. Detsamma gäller så klart även simningen när jag kommer igång med den.
I diagrammet över ”Intensiva minuter” från olyckan i februari tills nu syns tydligt att min aktivitetsnivå varit väldigt låg under knappt 6 månader.. Det grå är mål och det blå eller gröna är vad jag uppnått. Gröna staplar där jag klarat målet. Efter sommaren har jag trappat upp träningen igen mest med löpning. (Skärmdump från Garmin Connect)
Nyligen har jag börjat simma lite också. Jag kör med fenor på fötterna och låter armarna hänga med i simrörelserna. Ca 1000-1500m brukar gå bra. Någon 50:a då och då simmar jag sammansatt utan fenor. Ibland med en paddel på vänster hand (den friska). Det går bra men jag får lite ont efteråt och det smärtar även i vissa rörelser. Till exempel när jag andas åt vänster i frisim. Däremot går smärtan snabbt över så jag tror det är nyttig smärta.
Mitt mål nu är att återställa min vikt och att kunna simma 50m fritt på KM den 17 december. Någon bra tid räknar jag inte med att få men att starta i alla fall. Jag har ännu inte vågat dyka från pallen efter olyckan då vissa hastiga oväntade rörelser kan göra väldigt ont. Men det är nog mycket ett hjärnspöke. Jag tror det skulle funka redan nu.
Skidsäsongen tror är inte hotad. Den kommer att börja men en vecka i Järvsö(!) runt jul, sedan Sälen efter nyår. Längtar efter att stå på skidorna igen! Även om det blev mycket skidor förra säsongen blev det ju en snöpligt slut. I år är det flera resor inbokade.
