Vilopuls och trauma

Jag använder en pulsklocka som jag har på mig dygnet runt. Det har blivit en vana att på morgonen titta efter hur pulsen varit under natten. På så sätt får jag en uppfattning om hur natten varit och kanske viktigare hur jag mår. En högre puls än normalt kan bero på till exempel träning, alkoholintag eller att jag håller på att bli sjuk.

Jag kan på så sätt väldigt träffsäkert säga när jag håller på att bli förkyld.

För lite drygt två månader sedan var jag med om en otäck olycka där en av mina närmaste vänner dog. Det var ett trauma som jag fortfarande brottas med. På pulskurvan för den dagen ser man tydligt att pulsen stiger vid 16-tiden vid olyckan och sedan liksom inte kommer tillbaka. Den etablerar en helt ny grundnivå.

Vid 16-tiden ser man pulsen rusa och sedan går den inte tillbaka. (Screenshot från Garmin Connect i min telefon).

Efter den dagen tog det lång tid innan pulsen kommit tillbaka på normala nivåer. På nätterna märks det tydlig när pulsen innan brukade ligga på 45-55 med lite toppar på kanske 60-65 till att efter olyckan ligga på 65-85 som lägst med toppar över 100 även mitt i natten.

Kroppen är stressad och jag får ta sömntabletter för att sova. Men tiden går och händelsen bleknar i hjärnan. Absolut inte så jag glömmer det, men det blir mindre intensivt med tiden.

Första veckorna kunde jag inte jobba, allt var potatismos i hjärnan, men nu är det som sagt bättre. Det är svårt när man är sjuk eller skadad på ett sätt som inte alls syns på utsidan. Det finns inget sår, inget bandage eller någonting. Man har inte feber men mår ändå dåligt. Då är jag väldigt tacksam för att jag mäter min puls. Att mäta är att veta. Jag ser tydligt att min kropp jobbat med en chock och inte mått så bra.

Men den senaste veckan har har pulsen drastiskt gått nedåt, detta trots att jag hade feber i början på veckan, till att i natt vara på samma fina nivå som innan olyckan. Ett mycket gått tecken på att kroppen kan läka även sådana händelser. Våra kroppar är fantastiska maskiner.

Pulsen under natten en natt några dagar efter olyckan. (Garmin Connect)

Pulsen under natten till idag. (Garmin Connect)

Det är alltså väldigt skönt att ha ett sätt att stämma av med sin kropp hur den mår. Vilopulsen är ett sätt och det finns säkert fler. Detta fungerar bra för mig tycker jag. Även utan pulsklocka eller om man inte vill sova med den fungerar det bra att manuellt ta pulsen precis när man vaknat, innan man börjar att röra på sig.

Om en dryg vecka, måndag 4/2, är det dags för en ny operation. Jag skall läggas in klockan 7:00 och opereras samma dag och får åka hem dagen efter. Nervöst och läskigt. Men en axelskada orsakad av en skidolycka som min är väldigt enkel och ganska tacksam. Lätt att beskriva, lätt att visa och lätt för både sig själv och andra att förstå. Smärtan syns liksom på utsidan vilket är en stor fördel jämfört med andra åkommor.

Dag 699: Snart en tredje operation

Dag 699, 563 dagar utan hookplatta

Så var datumet satt. Den 4 februari skall jag under kniven för en tredje gång. Min axel är skaplig men hindrar mig i simträning och varje träningspass följs av smärta.

Tajmningen kunde ha varit bättre. Den 14 februari är den årliga resan till Järvsö. Den resa där jag för två år sedan skadade min axel. Det skall vara kortare återhämtning efter denna operation än mina två andra, men mindre än två veckor efter lär jag knappast vara ”fit for fight”. Men jag hoppas verkligen att jag kan åtminstone ta några finåk i backen utan större problem. Såret bör vara läkt så pass att jag kan vara med i bastun i alla fall.

En och annan öl och jäger kan nog också slinka ner så trevligt blir det nog i alla fall.

Att flytta på operationen är inte heller ett alternativ. För i så fall får jag vänta länge till och då ligger båtfix och Swim Open i riskzonen så det får helt enkelt bli nu.

Inför operationen tränar jag axlarna så mycket jag kan. Tanken är att det skall minimera återhämtningstiden. Enligt ortopeden skall jag kunna börja med sjukgymnastik direkt efter operationen. Jag kommer inte heller att ha några restriktioner förutom att ta det lugnt och lyssna på kroppen.

Lite nervöst är det inför operationen. Jag är inte nervös för narkosen eller operationen i sig men däremot för vad som blir efter. Axeln fungerar ju som den är nu, tänk om den blir sämre? Enligt ortopeden är det minimal risk att det blir sämre utan det ”värsta” som kan hända är att det inte blir bättre utan ungefär lika. Så det låter ju hoppfullt. Troligast är att jag blir av med värken och eventuellt får lite bättre rörlighet. Jag håller tummarna. Tänk om jag kan glida i en fin streamline till sommaren.

Det har varit dåligt med tid att skriva på bloggen då jobb och annat kommit emellan. Men jag skriver en uppdatering då och då.