Hälsoproblem – Igen

Det är väl bara att inse att denna blogg bara används när jag på något sätt mår dåligt. Men som kanal för mina små katastrofer fungerar den ju ypperligt så det får fortgå i den andan.

I oktober drabbades jag av uttalad hjärtsvikt. Dilaterad kardiomyopati (DCM) med Ejektionsfraktionen (EF) 10% vilket är mycket dåligt. Kanske blir ett separat inlägg om det någon gång. Summa summarum, jag hade kunnat stryka med om jag inte fått rätt vård i rätt tid. Vårdades på intensivvårdsavdelning och spenderade en tid på sjukhus. Minst sagt omvälvande. Kände Sankte Per komma ikapp lite mer påtagligt än innan. Kanske kombinerat med en lite tidig 50-årskris.

Nu är hjärtsvikten behandlad och EF är nu ca 50% vilket är jättebra och påverkar mig inte alls i vardagen. Jag blir inte trött eller påverkad men måste så klart medicinera varje dag, får inte träna hårt och måste minimera intaget av vätska. Jobbigt, men ok, om det får mig att leva vidare så är det inga större problem.

Under min tid på sjukhuset togs massor av prover och gjordes massor av undersökningar. Bland annat förbryllades läkarna av en förhöjd sänka som de inte hittade någon anledning till. Jag har förutom massor av ultraljudsundersökningar även gjort magnetröntgen, datortomografi och PET-undesökning inte bara en gång utan så många gånger att jag efter all strålning och radioaktiva ämnen inte skulle bli förvånad om jag snart blir grön och börjar utveckla enormt stora muskler…

Jag minns inte riktigt när den nämndes första gången. Men på en av undersökningarna av hjärtat kunde man i utkanten av bilden se en förändring i leverns övre del. En tumör ca 2,5 cm stor av oklar art. Ett så kallat ”en passant-fynd”. Eftersom den var liten och såg snäll ut fortsätter man att leta andra orsaker till den höga sänkan. Men på alla undersökningar upptäcktes den lilla knölen i överkant på levern.

Efter att det pratats runt om det länge kommer jag ihåg den pirrande känslan när C-ordet nämndes för första gången av en läkare. Kände Sakte Per avancera ordentligt på mig i kurvan. Ytterligare en ultraljudsundersökning med leverkontrastvätska gjordes veckan efter midsommar. En kul sak med den undersökningen var att det var två läkare och en sjuksköterska på plats och två av dem har jag lärt Crawl på crawlkurs och den tredje är en simförälder. Så alla tre kände mig. Norrtälje är en liten stad. Jag tycker det kändes tryggt.

Efter den undersökningen trodde väl inget att något mer skulle hända under sommaren. Men…

Vi hade börjat vår försenade semester och seglat båten lite söderut när jag plötsligt fick en kallelse till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Jag tror det var på en onsdag och de ville att jag skulle infinna mig på fredagen. Ta gärna med en anhörig. Gav lite dåliga vibbar. Dels att det gått så fort och dels att anhörig skulle vara med. Hör Per bakom mig på långsidan, visst knappar han in?

På fredagen låg vi i Wasahamnen i Stockholm och jag och Jenny tog pendeln till sjukhuset för att prata med läkaren. Man vet fortfarande inte vad saken i levern är, men den behöver tas bort. Kallas tillbaka till sjukhuset på onsdagen. Okej, så inget nytt. Jag håller jämna steg med Per. Vi går på Gröna Lund på lördagen och seglar sedan till Vaxholm. På onsdag alltså en vecka efter jag började misstänka att semestern var rökt åker jag buss och tåg från Vaxholm till Huddinge.

Träffar ett helt team med människor. ”Har du berättat för dina barn?”, kuratorer, läkare, hela köret. Eh, berättat vadå? Känner Per få nya krafter bakom mig. Flåsar mig i nacken nu. Nåja, var väl inte direkt något nytt.

I alla fall blir planen följande. Provtagning måndag, inskrivning tisdag, operation på onsdag. Ooops, mitt i semestern. Båten ligger i Vaxholm med en semestersugen familj. Sankte Per jagar där bakom. Bara att segla hem till Norrtälje och inse att sommaren 2022 inte riktigt blev av eller åtminstone tog slut här.

Bara 6 hål i magen och en slang som kommer ut genom nacken kanske inte ser så farligt ut. Men jösses vad ont det gör, Man inser snabbt att magen är något som man använder i nästan varje rörelse.

Idag är det måndag. Hemkommen från sjukhuset. Tumören opererades bort i onsdags. Det gick precis enligt plan. Titthålsoperation, så jag har ”bara” 6 hål i magen. Känner mig på riktigt som jag blivit överkörd av en buss. Skulle inte vara så farligt sade de. Jo tjena! Aj! säger jag bara. Då har jag ändå brutit armar och ben, slagit sönder en axel och mycket annat. Det här gör ont på ett annat sätt.

Håller jämna steg med Per. Det jobbiga nu är att den del av levern de plockade ut är skickad på analys hos patologen. En analys som tar lång tid. Det dröjer en månad innan jag får något svar därifrån. Ett svar som är ganska avgörande för framtiden. Antingen var tumören ofarlig eller farlig men att de fått bort hela. Då är som jag förstår det behandlingen klar och jag är om inte frisk så lika frisk som jag var innan. Eller så är det någon mer ilsken sak där de inte fått bort hela, vilket kommer innebära mer behandling vilket vore väldigt tråkigt då det inte låter kul.

Av alla tester och undersökningar så tyder allt på det första alternativet. Så jag hoppas verkligen på att detta är färdigt i och med detta. Tills vidare skall jag ägna mig åt att piggna på mig igen efter operationen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *