I helgen var det dags för årets Järvsö-resa. En helg i vänners glada lag med Skidor och massa skoj.
Vi har gjort resan i många år men på grund av pandemin så har den fått göras på ett annat sätt i några år men i år var det omstart för det ursprungliga upplägget.
Helgen börjar för några få redan på torsdag morgon. Backen brukar vara nästan tom under torsdagen. Det beror så klart på att det är en vardag vilket också gör att inte så många kan komma. Men skön skidåkning är det på torsdagen. Efter skidåkningen hoppar vi som är på plats in i bastun och lite senare äter vi middag medan vi väntar på de som anländer på torsdag kväll.
Sent på torsdag kväll kommer ett gäng som tagit ledigt på fredagen vilket är de flesta, även om några kommer på fredag kväll.
Jag mår gott i backen.
Medan vi är i backen och har trevligt går Norrtälje idrottsgala av stapeln hemma i Norrtälje. Jag tilldelas där ett stipendium för mitt arbete som ungdomsledare i Norrtälje Simklubb. Tyvärr missade jag galan på grund av resan till Järvsö.
Direkt från Järvsö på söndagen åkte jag till simhallen som är lite som mitt andra hem för att som vanligt leda en simträning. Jag visste att jag hade fått ett pris, men blev väldigt förvånad när vår vice ordförande i Norrtälje Simklubb helt plötsligt kliver in mitt i träningen och ger mig mitt pris.
Jag blev både rörd och väldigt överraskad.
Jag och mitt pris i simhallen. Att ta bilder i simhallen är strängt förbjudet, men vi tog denna bild efter att badhuset stängt för dagen.
Det är verkligen uppmuntrande att få ett pris för det man gör. Men jag möter uppmärksamhet och beröm så många gånger i alla fall av mina simmare.
Det är väl bara att inse att denna blogg bara används när jag på något sätt mår dåligt. Men som kanal för mina små katastrofer fungerar den ju ypperligt så det får fortgå i den andan.
I oktober drabbades jag av uttalad hjärtsvikt. Dilaterad kardiomyopati (DCM) med Ejektionsfraktionen (EF) 10% vilket är mycket dåligt. Kanske blir ett separat inlägg om det någon gång. Summa summarum, jag hade kunnat stryka med om jag inte fått rätt vård i rätt tid. Vårdades på intensivvårdsavdelning och spenderade en tid på sjukhus. Minst sagt omvälvande. Kände Sankte Per komma ikapp lite mer påtagligt än innan. Kanske kombinerat med en lite tidig 50-årskris.
Nu är hjärtsvikten behandlad och EF är nu ca 50% vilket är jättebra och påverkar mig inte alls i vardagen. Jag blir inte trött eller påverkad men måste så klart medicinera varje dag, får inte träna hårt och måste minimera intaget av vätska. Jobbigt, men ok, om det får mig att leva vidare så är det inga större problem.
Under min tid på sjukhuset togs massor av prover och gjordes massor av undersökningar. Bland annat förbryllades läkarna av en förhöjd sänka som de inte hittade någon anledning till. Jag har förutom massor av ultraljudsundersökningar även gjort magnetröntgen, datortomografi och PET-undesökning inte bara en gång utan så många gånger att jag efter all strålning och radioaktiva ämnen inte skulle bli förvånad om jag snart blir grön och börjar utveckla enormt stora muskler…
Jag minns inte riktigt när den nämndes första gången. Men på en av undersökningarna av hjärtat kunde man i utkanten av bilden se en förändring i leverns övre del. En tumör ca 2,5 cm stor av oklar art. Ett så kallat ”en passant-fynd”. Eftersom den var liten och såg snäll ut fortsätter man att leta andra orsaker till den höga sänkan. Men på alla undersökningar upptäcktes den lilla knölen i överkant på levern.
Efter att det pratats runt om det länge kommer jag ihåg den pirrande känslan när C-ordet nämndes för första gången av en läkare. Kände Sakte Per avancera ordentligt på mig i kurvan. Ytterligare en ultraljudsundersökning med leverkontrastvätska gjordes veckan efter midsommar. En kul sak med den undersökningen var att det var två läkare och en sjuksköterska på plats och två av dem har jag lärt Crawl på crawlkurs och den tredje är en simförälder. Så alla tre kände mig. Norrtälje är en liten stad. Jag tycker det kändes tryggt.
Efter den undersökningen trodde väl inget att något mer skulle hända under sommaren. Men…
Vi hade börjat vår försenade semester och seglat båten lite söderut när jag plötsligt fick en kallelse till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Jag tror det var på en onsdag och de ville att jag skulle infinna mig på fredagen. Ta gärna med en anhörig. Gav lite dåliga vibbar. Dels att det gått så fort och dels att anhörig skulle vara med. Hör Per bakom mig på långsidan, visst knappar han in?
På fredagen låg vi i Wasahamnen i Stockholm och jag och Jenny tog pendeln till sjukhuset för att prata med läkaren. Man vet fortfarande inte vad saken i levern är, men den behöver tas bort. Kallas tillbaka till sjukhuset på onsdagen. Okej, så inget nytt. Jag håller jämna steg med Per. Vi går på Gröna Lund på lördagen och seglar sedan till Vaxholm. På onsdag alltså en vecka efter jag började misstänka att semestern var rökt åker jag buss och tåg från Vaxholm till Huddinge.
Träffar ett helt team med människor. ”Har du berättat för dina barn?”, kuratorer, läkare, hela köret. Eh, berättat vadå? Känner Per få nya krafter bakom mig. Flåsar mig i nacken nu. Nåja, var väl inte direkt något nytt.
I alla fall blir planen följande. Provtagning måndag, inskrivning tisdag, operation på onsdag. Ooops, mitt i semestern. Båten ligger i Vaxholm med en semestersugen familj. Sankte Per jagar där bakom. Bara att segla hem till Norrtälje och inse att sommaren 2022 inte riktigt blev av eller åtminstone tog slut här.
Bara 6 hål i magen och en slang som kommer ut genom nacken kanske inte ser så farligt ut. Men jösses vad ont det gör, Man inser snabbt att magen är något som man använder i nästan varje rörelse.
Idag är det måndag. Hemkommen från sjukhuset. Tumören opererades bort i onsdags. Det gick precis enligt plan. Titthålsoperation, så jag har ”bara” 6 hål i magen. Känner mig på riktigt som jag blivit överkörd av en buss. Skulle inte vara så farligt sade de. Jo tjena! Aj! säger jag bara. Då har jag ändå brutit armar och ben, slagit sönder en axel och mycket annat. Det här gör ont på ett annat sätt.
Håller jämna steg med Per. Det jobbiga nu är att den del av levern de plockade ut är skickad på analys hos patologen. En analys som tar lång tid. Det dröjer en månad innan jag får något svar därifrån. Ett svar som är ganska avgörande för framtiden. Antingen var tumören ofarlig eller farlig men att de fått bort hela. Då är som jag förstår det behandlingen klar och jag är om inte frisk så lika frisk som jag var innan. Eller så är det någon mer ilsken sak där de inte fått bort hela, vilket kommer innebära mer behandling vilket vore väldigt tråkigt då det inte låter kul.
Av alla tester och undersökningar så tyder allt på det första alternativet. Så jag hoppas verkligen på att detta är färdigt i och med detta. Tills vidare skall jag ägna mig åt att piggna på mig igen efter operationen.
För exakt ett år sedan dog min bästa vän David. Jag har nog inte riktigt hämtat mig från det än. Han inte bara dog den dagen utan jag var också där och försökte rädda honom. Något som jag tänker på någon gång varje dag sedan dess.
De som känner mig vet att jag är simtränare och eftersom vi haft ett dödsfall i familjen där Daniel drunknade i samband med bassängträning så tänker även på Daniel väldigt ofta även om det inte är varje dag så här långt efter olyckan.
Det är lite tråkigt hur i alla fall jag fungerar, men i både Daniels och Davids fall så är det själva döden man blir påmind om i små flashbacks lite nu och då när det vettiga vore att minnas det roliga.
Som simtränare går jag regelbundet utbildningar i Hjärt-lungräddning (HLR). Och ganska snart efter att jag gjort HLR på David var det dags att förnya min utbildning. Det var ganska jobbigt att se dockorna ligga på golvet när man kom in i lokalen, trots att jag gjort det många gånger förr. Men utbildningen gick i alla fall bra.
Sedan dess har det här med HLR snurrat runt i mitt huvud. Har liksom inte kunnat släppa det. Det har i sin tur lett till att jag läst på om HLR och kille som jag är så har jag såklart snöat in på det lite.
Detta har lett till att jag nu är certifierad HLR instruktör av HLR-rådet och kan alltså nu utbilda andra i HLR vilket jag planerar att göra på min fritid.
När jag läst om HLR och plötsliga hjärtstopp har jag insett att det är väldigt vanligt och hur viktigt det är att så många som möjligt kan HLR och helst har tillgång till hjärtstartare.
Så Davids och Daniels dödsfall har på olika sätt påverkat mig. Jag förespråkar säkerhet i vår simklubb och jag har lärt mig HLR och vill utbilda andra också. Jag hoppas verkligen att detta i förlängningen leder till att någon annan någon gång kan räddas och leva vidare.
Vecka 42 är HLR-veckan. Vem som har stiftat den vet jag inte och det spelar för mig ingen större roll. Det är ett viktigt ämne som krupit sig på mig och påverkat mig mycket den senaste tiden.
För ca 11 år sedan dog min frus systerson i en tragisk drunkningsolycka. En kille jag känt sedan han var liten försvann på värsta tänkbara sätt. En händelse som jag tänker på fortfarande nästan varje dag. Inte minst i min roll som simtränare och på andra sätt engagerad i simidrotten.
Som simtränare har jag alltid en uppdaterad HLR-utbildning och tycker mig ha rätt så bra koll på vad man skall göra om det värsta inträffar.
Vilket det gjorde. För ungefär ett år sedan fick jag vara med om ytterligare en fruktansvärd händelse. En nära vän till mig dog i en mycket tragisk olycka och jag fick tillfälle att på riktigt göra HLR på en riktig människa. Tyvärr slutade det inte lyckligt vilket satte djupa spår i många. Jag vet att det inte berodde på mig och inget hade kunde rädda min vän i det läget, men jag har funderat på HLR under många många timmar både på natten och dagen sedan dess.
Nu vill jag att så många som möjligt skall kunna HLR och hjälper till så mycket jag kan genom HLR Roslagen att få fler och fler informerade om HLR. Självklart är jag inte ensam utan flera organisationer hjälps åt. Se till exempel denna nya film från Hjärt-Lungfonden som är väldigt bra.
Sedan har vi så klart HLR-Rådet som jobbar stenhårt med att fler skall kunna HLR och att fler Hjärtstartare skall finnas tillgängliga.
Jag kommer att skriva mer om HLR på denna sida då det är viktigt och liksom har fastnat i mitt intressenät tillsammans med jobbet, simningen och mycket annat ….
För exakt två år sedan var vi ute med båten på nationaldagen med våra familjer. Vi hade väldigt trevligt. Idag grävdes askan efter dig ner i jorden. Jag tänker på dig varje dag och saknar dig!
Jag och David på Käringboskär för exakt två år sedan.
Jag använder en pulsklocka som jag har på mig dygnet runt. Det har blivit en vana att på morgonen titta efter hur pulsen varit under natten. På så sätt får jag en uppfattning om hur natten varit och kanske viktigare hur jag mår. En högre puls än normalt kan bero på till exempel träning, alkoholintag eller att jag håller på att bli sjuk.
Jag kan på så sätt väldigt träffsäkert säga när jag håller på att bli förkyld.
För lite drygt två månader sedan var jag med om en otäck olycka där en av mina närmaste vänner dog. Det var ett trauma som jag fortfarande brottas med. På pulskurvan för den dagen ser man tydligt att pulsen stiger vid 16-tiden vid olyckan och sedan liksom inte kommer tillbaka. Den etablerar en helt ny grundnivå.
Vid 16-tiden ser man pulsen rusa och sedan går den inte tillbaka. (Screenshot från Garmin Connect i min telefon).
Efter den dagen tog det lång tid innan pulsen kommit tillbaka på normala nivåer. På nätterna märks det tydlig när pulsen innan brukade ligga på 45-55 med lite toppar på kanske 60-65 till att efter olyckan ligga på 65-85 som lägst med toppar över 100 även mitt i natten.
Kroppen är stressad och jag får ta sömntabletter för att sova. Men tiden går och händelsen bleknar i hjärnan. Absolut inte så jag glömmer det, men det blir mindre intensivt med tiden.
Första veckorna kunde jag inte jobba, allt var potatismos i hjärnan, men nu är det som sagt bättre. Det är svårt när man är sjuk eller skadad på ett sätt som inte alls syns på utsidan. Det finns inget sår, inget bandage eller någonting. Man har inte feber men mår ändå dåligt. Då är jag väldigt tacksam för att jag mäter min puls. Att mäta är att veta. Jag ser tydligt att min kropp jobbat med en chock och inte mått så bra.
Men den senaste veckan har har pulsen drastiskt gått nedåt, detta trots att jag hade feber i början på veckan, till att i natt vara på samma fina nivå som innan olyckan. Ett mycket gått tecken på att kroppen kan läka även sådana händelser. Våra kroppar är fantastiska maskiner.
Pulsen under natten en natt några dagar efter olyckan. (Garmin Connect)
Pulsen under natten till idag. (Garmin Connect)
Det är alltså väldigt skönt att ha ett sätt att stämma av med sin kropp hur den mår. Vilopulsen är ett sätt och det finns säkert fler. Detta fungerar bra för mig tycker jag. Även utan pulsklocka eller om man inte vill sova med den fungerar det bra att manuellt ta pulsen precis när man vaknat, innan man börjar att röra på sig.
Om en dryg vecka, måndag 4/2, är det dags för en ny operation. Jag skall läggas in klockan 7:00 och opereras samma dag och får åka hem dagen efter. Nervöst och läskigt. Men en axelskada orsakad av en skidolycka som min är väldigt enkel och ganska tacksam. Lätt att beskriva, lätt att visa och lätt för både sig själv och andra att förstå. Smärtan syns liksom på utsidan vilket är en stor fördel jämfört med andra åkommor.
Sedan ett par veckor tillbaka har jag haft ont i axeln. Idag var jag tillbaka till ortopeden. Axeln är ständigt närvarande. Inte så jag måste äta piller, men värker och känns hela tiden. Kan inte sova på höger sida och det gör ont när jag rör den.
Detta kan bero på två saker. Troligen svullnad och överansträngning men det kan också bero på att springan mellan nyckelbenet och taket på skulderbladet är för litet. Kan i värsta fall bli operation igen, men tror inte det. Har i alla fall inga restriktioner på rörelse så jag kan börja träna igen försiktigt.
Jag fick en kortisonspruta och bedövningsmedel i axeln. Långa sprutor. Bedövningen sitter i några timmar och jag skall röra mig hela tiden. Kortisonsprutan sitter i ca 3-4 månader och skall göra det lättare att röra mig. Fungerar den bra kan jag få en till sedan.
Trots allt hoppfullt. Jag var mer orolig i morse än vad jag är nu 🙂
Igår simmade jag 2000m. Det är rekord sedan olyckan! Det kändes riktigt bra. Passet jag körde var en del med paddlar, en del med fenor och en del sammansatt utan leksaker. Jag använde fenor på insimmet för att ge axeln en mjuk start och när jag körde paddlar hade jag bara paddel på handen på den friska sidan. Sista 600m (1×200, 2×100, 4×50) simmade jag utan hjälpmedel. Det gick bra men jag har lite värk efteråt. Idag är jag extra stel i axeln. Jag kunde trycka på lite men har som sagt ont efteråt. Jag hoppas att det är musklerna som gör ont.
Jag använder en träningsklocka från Garmin (nej jag får inget för reklamen). Jag kollade statistik i går igen och noterar att kurvan för vilopuls tydligt visar vad som händer när man skadar sig och tvingas avstå träning en tid.
Intressant vad snabbt vilopulsen reagerar på träning. I diagrammet för vilopuls ser jag att den snabbt stiger över 60 efter olyckan. När jag sedan börjar träna igen ser jag att den snabbt börjar gå ned igen. Träning gör helt klart något med kroppen. Antar att det är något bra. (Skärmdump från Garmin Connect)
Så simma går hyfsat, springa går bra. Men annars då? Jag kan inte göra armhävningar. Inte heller plankan som var en övning jag gjorde ganska ofta före olyckan. Jag kan inte heller sova på den högra skadade sidan. Simma går som sagt rätt så bra men jag kan fortfarande inte forma en bra ”streamline” då jag inte får upp armen mot huvudet. Jag har heller inte vågat mig på en start från pall ännu.
Det går fortsatt framåt! Men inte fullt så snabbt som jag trott. Jag hade föreställt mig en snabb intensiv rehabilitering. Men så blev det inte riktigt. Löpning fungerar bra men överkroppen är klart hindrad. Jag har fortfarande ont när jag sover på den skadade axeln, men den fungerar helt okej i vardagen. I vissa vinklar har jag ingen muskelkraft alls. Att börja lägga på vikter i träningen är flera veckor bort, kanske mer. Men sjukgymnastiken går bra. Jag tänjer och bänder. Även om löpningen går bra så är den psykiskt jobbig. Jag väger tio kilo mer nu än vid olyckan och det är ju inte muskler direkt. Att vara stilla så länge tär mycket på kroppen. Jag springer alltså mycket långsammare nu än innan olyckan vilket är jobbigt. Detsamma gäller så klart även simningen när jag kommer igång med den.
I diagrammet över ”Intensiva minuter” från olyckan i februari tills nu syns tydligt att min aktivitetsnivå varit väldigt låg under knappt 6 månader.. Det grå är mål och det blå eller gröna är vad jag uppnått. Gröna staplar där jag klarat målet. Efter sommaren har jag trappat upp träningen igen mest med löpning. (Skärmdump från Garmin Connect)
Nyligen har jag börjat simma lite också. Jag kör med fenor på fötterna och låter armarna hänga med i simrörelserna. Ca 1000-1500m brukar gå bra. Någon 50:a då och då simmar jag sammansatt utan fenor. Ibland med en paddel på vänster hand (den friska). Det går bra men jag får lite ont efteråt och det smärtar även i vissa rörelser. Till exempel när jag andas åt vänster i frisim. Däremot går smärtan snabbt över så jag tror det är nyttig smärta.
Mitt mål nu är att återställa min vikt och att kunna simma 50m fritt på KM den 17 december. Någon bra tid räknar jag inte med att få men att starta i alla fall. Jag har ännu inte vågat dyka från pallen efter olyckan då vissa hastiga oväntade rörelser kan göra väldigt ont. Men det är nog mycket ett hjärnspöke. Jag tror det skulle funka redan nu.
Skidsäsongen tror är inte hotad. Den kommer att börja men en vecka i Järvsö(!) runt jul, sedan Sälen efter nyår. Längtar efter att stå på skidorna igen! Även om det blev mycket skidor förra säsongen blev det ju en snöpligt slut. I år är det flera resor inbokade.
Tänkte upplysa lite om läget i mitt liv med krok i axeln. Dagarna fungerar rätt så bra. Jag kan röra axeln inom ett litet område. Kan dock inte belasta den något och får inte göra det heller. En kaffekopp eller på sin höjd ett mjölkpaket går bra. En kastrull är alldeles för tung. Att nå något i skåp går inte heller med högerhanden men jag blir händigare och händigare med vänster. Vissa små saker blir jättekrångliga, till exempel att skiva ost med osthyvel. Helt omöjligt.
Tar inga smärtstillande på dagarna längre. Det som stör mest är att jag inte kan springa. Det är för ”stötigt” och gör ont efter bara några steg. Att gå, sitta och jobba och så är däremot inga problem.
Nätterna är en annan femma. Påminner om småbarnsåren. Jag har inte sovit en hel natt på 73 dagar nu. Det är knäckande. Tar värktabletter en eller två gånger varje natt. Inte morfin eller så utan vanliga lite starkare Alvedon.
Båtmecket är igång. Grymt irriterande att jag bara kan stå och peka. Blir frustrerad när jag inte kan göra det jag tycker är kul.
Simning blir det ju såklart inte heller, men det visste jag ju från början. Jag står dock ganska mycket på kanten vilket jag också tycker är kul.
Längtar verkligen till nästa operation då kroken skall tas bort. Om jag räknat rätt borde jag vara ungefär halvvägs nu. Sedan återstår bara ”lite” rehab på det!
