Igår var det en bra dag. Jag hade inte speciellt ont och testade att göra saker. Till exempel plockade jag ur och i diskmaskinen. Jag körde lite bil. Som tur är har vi automatlåda på en bil så det funkade jättebra faktiskt. Sedan var jag på årsmöte med simklubben och tyckte att livet utan högerarm var helt okej. Tills i natt …
I natt har jag sovit väldigt dåligt. Molande värk och omöjligt att hitta en vilsam ställning. Värken var inte tillräckligt intensiv för att jag skulle ta morfin, men tillräckligt jobbig för att hindra mig från att sova. Kollade på klockan mellan ca 1 och 5. Seg idag.
Lärdom; Antingen var det bara slumpen eller så är det så att dagar med mycket aktivitet ger sömnlösa nätter.
”Slingen” kallar jag stödet för armen. Jag behöver den inte jämt, men det är skönt att vila axeln om man skall skall vara uppe mycket.
Idag blir en lugn dag, men en tur till simhallen blir det för att träna våra teknikgrupper en timme. Skall tänka på att avlasta axeln och använda ”slingen” så att axeln får det så lugnt och skönt som möjligt. Hemma använder jag inte slingen utan försöker röra den skadade sidan också. Det är inte skönt när axeln stelnat till helt utan en lagom mix av vila och rörelse verkar vara bäst.
Grabben har friluftsdag med skolan idag. De skall åka skidor så klart. Jag hjälpte honom att knäppa pjäxorna i morse och det var inte helt lätt med en skadad axel och bara en vänsterarm att använda. Men det gick bra det med. Det brukar ju göra det, gå bra alltså. Det mesta löser sig till slut.
Jobba med datorn i knät går bra, se så fint den skadade högra sidan når tangentbordet.
Känner mig piggare för varje dag som går. Kan använda armen mer och mer även om det är väldigt begränsade vinklar i axeln. Jag kan heller inte bära något med den armen som är tyngre än ett vanligt dricksglas. Men handen och underarmen fungerar ju som de skall så bara jag når så fungerar det bra. Kan till exempel utan problem knacka på datorn om jag har den i knät, men jag kan inte använda mitt vanliga tangentbord på skrivbordet eftersom det är för långt bort.
Inga smärtstillande igår och säkert inte idag heller. Känns skönt. Ni som läst kanske har förstått att jag inte gillar morfin. Läskiga saker.
Saknar att träna, men tror att jag snart kan springa lite på löpbandet. Skall testa så snart jag törs. Det vore härligt. Just nu har jag dock inte lust att bli svettig. Som grädde på moset har vår varmvattenberedare gått sönder och en ny kommer inte förrän på fredag. Det blir till att duscha kallt alltså, eller låta bli. Skall till simhallen i morgon så jag får väl duscha då.
Ikväll skall jag försöka ta mig till årsmöte med simklubben. Just nu känns det som en enkel grej. Skall bli kul att träffa alla och antagligen svara på frågan ”Oj, vad har du gjort?” ett antal gånger.
Som sagt, det blir bättre och bättre för varje dag. Efter operationen kommer det att börja om med ny smärta igen. Det som läkt nu skall rivas upp. Men då vet man i alla fall att det läker ihop på rätt sätt. Det som läker nu är ju ”fel” eftersom nyckelbenet inte når ner till axeln.
Idag har jag fått besked om när jag skall göra den första operationen. Den kommer att bli den 10 mars, 27 dagar efter olyckan. Jag har googlat om operationen och även sett en youtube-film på den. Vet inte om det var så smart dock. Men trots att jag sett hur det kan se ut så längtar jag efter den.
Idag känns axeln okej, Molande värk och stramar, men inte någon paniksmärta ännu. Har inte tagit något smärtstillande idag och försöker att jobba. Har lite huvudvärk och är trött, troligen för att jag sover dåligt på nätterna.
Sov utan morfin i natt, men fick ta en långverkande på morgonen då det inte kändes skönt. Ångrar det lite för dagen har sedan gått väldigt bra. Provar igen i morgon då jag bara skall vara hemma.
I dag har jag varit på badhuset två gånger. Skulle hålla crawlkurs i morse men fick tyvärr ställa in. Inte på grund av min axel utan på grund av vattenkvaliteten. Mycket tråkigt, jag har verkligen sett fram emot att få börja drilla dem igen.
På eftermiddagen hade vattenkvaliteten återställts och jag åkte till badhuset igen för träning med T1 och T2. Det gick bra och simmarna körde på hårt. Efter det bastade vi lite i relaxen. Det gick bra det också även om personalen fnittrade lite när Jenny hjälpte mig av med tröjan. Skönt var det i alla fall. Trött som en säck potatis när jag kom hem. Det var bara en vecka sedan olyckan men kroppen verkar ha fullt upp eftersom jag blir trött direkt. Vet inte om det beror på skadan eller på medicinen. Kul var det att komma iväg lite i alla fall efter en vecka i sängen.
Till veckan skall jag jobba heltid, fast det blir från sängen då också.
Det har nu gått en vecka sedan olyckan. Nu är första gången jag är ”drogfri”. Har inte tagit morfin sedan i morse. Den molande värken känns men är överkomlig. Hoppas klara mig utan i natt och även framöver.
Googlat en hel det på AC-lux eftersom jag sitter med en sådan. Denna beskrivning känns spot on!
En akut AC-lux som leder till en instabilitet i nyckelbensleden kan ge ett synnerligen uttalat smärttillstånd. Varje rörelse ger smärtor och på natten sitter man gärna i en fåtölj och sover.
Källa: Södermalms Ortopedi
Nu börjar det utkristallisera sig hur framtiden kommer att bli.
En bild som visar min röntgenbild från olycksdagen och axeln ett par dagar efter (klicka för större bild).
Som jag berättat om tidigare skadade jag axeln när jag åkte skidor i helgen. En underbar resa med ett mycket glatt gäng om 13 glada skidåkare. Det var i ett Skicross-race som jag fick ett felskär och hamnade i pisten utanför banan baklänges. Jag hade fått ner farten ganska mycket så det gick inte tokfort som det ibland gör när jag slog i backen. Däremot var det baklänges vilket kanske bidrog till att skadan blev så pass omfattande. Det som hänt är att nyckelbenet hamnat ur led. Så kallad AC-luxation. Jag har typ V som innebär att nyckelbenet helt lossnat från skulderbladet och svävar fritt medan armen hänger ner.
Min axel 2017-02-15, fyra dagar efter olyckan.
Simma lär jag inte göra mer denna säsong i alla fall. Det som väntar nu är två operationer. En för att sätta in en ”hookplatta” och en för att ta bort den ca 3 månader senare. Efter det följer rehabträning i 3 månader till. Vi talar alltså om minst 6 månader innan jag är normal igen. Det roliga är att jag om allt går som det skall blir bra. Sedan skall man ha respekt för att axlar är komplicerade saker.
En bild på en hookplatta. Bild från London Upper Limb Unit.
Nu väntar jag på den första operationen och börjar inse hur detta kommer att bli. Jag kommer att missa massa träning. Simma är inte att tänka på innan plattan opererats bort. Vet inte när jag kommer att kunna springa igen, men antar att jag kan springa så snart värken blir hanterbar. Skidåkning lär det väl inte heller bli mer av denna säsong i alla fall. Vi har en resa inbokad i slutet på mars, men då blir det nog promenader för min del medan resten åker skidor. Hoppas jag inte går på morfin då så jag i alla fall kan ta några öl i bastun med de andra.
Jag är anmäld till Tunnelrun Citybanan 2017 som går den 25 mars. Detta hade jag börjat träna till men det är tveksamt om jag kan springa. Kanske kan jag promenera det.
Segelsäsongen är så klart också hotad. Jag vet inte hur handikappad jag kommer att vara i sommar. Men att göra båten klar för våren kommer att blir svårt. Polera friborden med en arm går ju inte och det är förutom det massa andra saker som skall göras. Jag kan ju inte be Jenny göra allt, hon drar redan ett för stort lass hemmavid.
Rehabträningen kommer att börja i sommar, hur rörlig jag är då vet jag ju inte men det får vi se då.
Vi hade planer på att åka vattenskidor en vecka i sommar med Syrran och gänget, men det kommer inte heller att gå. I alla fall inte för mig.
Börjar inse att ett halvår är väldigt lång tid. Jag var så nöjd med hur min kropp fungerar nu och så händer det här. Men huvudsaken är att jag kan bli helt återställd. För egentligen har jag ingen rätt att klaga. En av mina simmare, Katrina, kan knappt röra något av sina ben, kan inte gå utan stöd och klagar inte. Så varför skulle jag.
Rehabträningen hoppas jag göra på rekordtid, för allt är ju en tävling. Eller hur?
Vi har alla hört den förr KISS-principen. Krångla inte till det. Logiskt och smart.
När det gäller it-drift har jag alltid haft en viss skepsis mot avancerade, dyra system som inte kan gå sönder. Det kan vara till exempel serverkluster eller SAN-lösningar. När de är så komplexa att jag inte förstår blir jag skeptisk.
Dessa system har dock en väldigt stor acceptans bland företag och organisationer där ute. Man skall helt enkelt ha dem om man skall vara någon att räkna med. Men jag brukar säga att när något som är så stort, redundant och avancerat att det inte kan gå sönder, i alla fall går sönder så är det bara stort och avancerat. Inte sällan måste man vänta på leverantören av systemet för att kunna lösa problemet. Nertiden blir lång.
Jag kan så klart inte nämna några exempel, men jag har flera. Både på SAN-lösningar, serverkluster och HA-system.
