Del 4 i berättelsen om Norrtälje Simklubb
Någon gång under sensommaren 1972 avbröts ett träningspass i Norrtälje badhus.
Barnen fick vila.
De låg kvar vid bassängen medan tränaren såg till att de kunde följa det som hände långt därifrån.
I München skulle Gunnar Larsson simma OS-final på 400 meter medley.
En av flickorna som låg där och lyssnade var Susanne Ackum.
Hon var elva år gammal.
Och hon skulle aldrig glömma det.
En annons i tidningen
Familjen Ackum hade flyttat till Norrtälje 1969.
De bodde nästan mitt emot badhuset.
Året därpå såg familjen en annons i tidningen om simträning.
Susanne började.
Det låter nästan för enkelt när hon berättar om det många år senare.
En annons.
Ett badhus på andra sidan gatan.
Ett barn som börjar simma.
Ingen kunde då veta vart det skulle leda.
Och Susanne var knappast någon färdig simmare när hon kom dit.
Hon minns att hon egentligen bara kunde ryggsim.
På tvären över bassängen
Söndagsträningarna i Norrtälje badhus såg heller inte ut som den elitverksamhet Susanne senare skulle lära känna.
Barnen simmade på tvären över bassängen.
Badhuset hade en 25-metersbassäng, men när många barn skulle få plats samtidigt använde man bredden.
Det var trångt.
Många barn i vattnet.
Korta sträckor fram och tillbaka.
Kanske är det en bättre bild av en levande simklubb än många medaljfotografier.
Alla började inte med perfekta starter, avancerade träningsprogram och egna banor.
De började där det fanns plats.
Susanne tränade ungefär en eller två gånger i veckan under den första tiden.
Hon minns också sin första tränare.
Eller snarare: hon minns vad han arbetade med.
Namnet har försvunnit ur minnet.
Han var badmästare på Norrtälje badhus.
Ett mönster går igen
Den detaljen är intressant.
När Norrtälje Simklubb växte fram i slutet av 1950-talet hade badmästaren Arne Frykman varit en av människorna kring träningen.
Ett drygt decennium senare började Susanne Ackum sin simning hos ännu en badmästare.
Vi vet ännu inte vem han var.
Men det gamla sambandet mellan badhuset och klubben levde uppenbarligen kvar.
Badhusets personal skötte inte bara anläggningen.
Åtminstone några av dem hjälpte också barnen i vattnet.
Och någonstans bland alla de där barnen som simmade på tvären fanns en blivande svensk mästare.
Fast ingen visste det ännu.
Ubbe
Omkring 1972 blev träningen mer organiserad.
Nu fick Susanne en tränare vars namn hon fortfarande minns:
Urban Nordqvist.
Alla kallade honom Ubbe.
För vår berättelse är Ubbe särskilt intressant, eftersom han inte bara dyker upp som tränare.
Han hade själv varit NSK-simmare.
I resultat från 1960-talet finns Urban Nordqvist med i Norrtäljes tävlingsverksamhet. Han tävlade bland annat på frisim och fjärilsim som pojke.
Nu stod han vid bassängkanten och tränade nästa generation.
Det är en liten men viktig övergång i klubbens historia.
Den första stora ungdomsgenerationen hade vuxit upp.
Några av dem började ge något tillbaka.
München 1972
Och så kom träningspasset som Susanne fortfarande minns.
Olympiska spelen pågick i München.
Den svenska simstjärnan Gunnar Larsson hade kvalificerat sig till final på 400 meter medley.
Ubbe lät barnen avbryta träningen.
De fick vila och lyssna.
Det här var långt före mobiltelefoner, strömmande tv och skärmar överallt.
För barnen i Norrtälje var loppet långt borta.
Men där vid bassängen kom München plötsligt nära.
Gunnar Larsson simmade.
Svenskarna följde dramat.
Och till slut stod det klart att han hade vunnit OS-guld.
Barnen i Norrtälje hade hört det tillsammans.
En hundradels sekund
Det fanns dessutom något nästan osannolikt över just det loppet.
Gunnar Larsson och amerikanen Tim McKee fick samma tid på resultattavlan: 4.31,98.
Guldet avgjordes först när tidtagningen lästes till tusendelar.
Larsson hade simmat på 4.31,981.
McKee på 4.31,983.
Skillnaden var två tusendels sekunder.
Gunnar Larsson var olympisk mästare.
I dag är det lätt att läsa siffrorna som idrottshistoria.
Men för elvaåriga Susanne Ackum var det något hon upplevde mitt under sin egen träning.
Kanske var det just därför minnet fastnade.
Hon låg inte hemma framför en tv.
Hon var i simhallen.
Från lyssnare till Sum-Sim-simmare
Året efter OS-guldet hände något med Susannes egen simning.
Hon var tolv år.
Och hon lyckades kvalificera sig till Sum-Sim-finalen i Borlänge.
Det hade inte varit självklart.
Hon hade tagit sig vidare med liten marginal.
På 200 meter ryggsim hamnade hon i ytterbanan i B-heatet.
Det är ingen position som brukar få en ung simmare att känna sig som favorit.
Susanne simmade.
När alla heat var färdiga visade det sig att flickan från Norrtälje hade gjort den näst bästa tiden av alla.
Resultatlistan från 1973 finns kvar.
Där står:
Susann Ackum –61, Norrtälje SK: 2.44,48.
Andra plats.
Från tvärs över bassängen till nationell topp
Det hade gått ungefär tre år.
Från söndagsträningar där barnen simmade på tvären över bassängen.
Till näst snabbast i Sverige i sin Sum-Sim-klass på 200 meter ryggsim.
Det är svårt att hitta en bättre bild av vad en ungdomsförening kan göra.
Inte därför att varje barn som börjar ska bli elitidrottare.
Utan därför att ingen vet vad som finns i gruppen när barnen kommer dit första gången.
Någon lär sig simma.
Någon får vänner för livet.
Någon blir tränare.
Och ibland ligger det en framtida svensk mästare bland alla de där barnen i den trånga bassängen.
Men Norrtälje hade en gräns
Susanne fortsatte utvecklas.
Och då uppstod ett problem.
Hon blev så bra att den lilla klubbmiljön började bli för liten.
Susanne har själv beskrivit känslan av att vara ganska ensam på sin nivå i Norrtälje.
Det är den andra sidan av den lilla föreningens roll.
NSK kunde upptäcka en talang.
Klubben kunde lära henne träna.
Den kunde ta henne till Sum-Sim.
Men vad händer när en fjortonåring behöver en större träningsgrupp, fler simmare på samma nivå och en tydligare elitmiljö?
År 1975 skulle Susanne Ackum ställas inför just det valet.
En tränare från Borlänge hade fått upp ögonen för henne.
Och snart skulle en fjortonårig flicka lämna hemmet i Norrtälje för att satsa på simningen.
Ubbe stannade kvar i minnet
Men innan vi följer Susanne till Borlänge är det värt att återvända till träningspasset 1972.
För nästan femtio år senare mindes hon fortfarande Ubbe.
Hon mindes bassängen.
Hon mindes att de fick vila.
Och hon mindes Gunnar Larssons lopp.
Det säger något om vilka ögonblick som faktiskt överlever i en förenings historia.
Inte nödvändigtvis ännu ett träningspass.
Inte ännu en serie hundringar.
Utan den gången tränaren avbröt alltihop.
För något viktigt höll på att hända.
Och barnen skulle få vara med.
Hjälp oss hitta badmästaren – och Ubbe
Här finns en av de frågor vi allra helst skulle vilja lösa.
Vem var badmästaren som tränade Susanne Ackum och de andra barnen omkring 1970?
Susanne minns rollen men inte namnet.
Kanske gör någon annan det.
Vi vill också gärna höra från dig som minns Urban ”Ubbe” Nordqvist som simmare eller tränare.
Var du med på träningarna omkring 1972?
Minns du när gruppen lyssnade på Gunnar Larssons OS-final?
Och minns du söndagspassen när barnen simmade på tvären över bassängen?
Gamla fotografier, träningsprogram och resultat är förstås välkomna.
Men den här gången letar vi särskilt efter minnen.
Hör gärna av dig till Marcus Rejås.
Nästa del: Flickan i ytterbanan – och dagen då Norrtälje blev för litet.
Källor i urval
Susanne Ackums egna minnen, återgivna i en senare intervju om hennes Sum-Sim-år; samtida resultat från Simsport 1973; äldre Simsport-resultat som visar Urban Nordqvist som aktiv för Norrtälje SK under 1960-talet.
Uppgifterna om Gunnar Larssons OS-final i München 1972 och marginalen till Tim McKee kommer från de officiella resultaten från spelen.