Del 5 i berättelsen om Norrtälje Simklubb

Hon var tolv år och hade knappt tagit sig dit.

När Susanne Ackum kom till Sum-Sim-finalen i Borlänge 1973 var hon ingen av tävlingens stora favoriter.

På 200 meter ryggsim hamnade flickan från Norrtälje i ytterbanan i B-heatet.

Sedan simmade hon.

När alla hade gått i mål var bara en flicka snabbare.

Susann Ackum –61, Norrtälje SK: 2.44,48.

Andra plats i Sverige.

Två år senare skulle Susanne återvända till Borlänge.

Men då för att stanna.

Hon var fjorton år gammal.

Det hade börjat på tvären

Susannes väg dit hade börjat några år tidigare i Norrtälje badhus.

Familjen flyttade till staden 1969. Året därpå började hon simma efter att familjen sett en annons i tidningen.

På söndagarna var det så många barn i bassängen att träningen bedrevs på tvären.

Susanne kunde i princip bara ryggsim när hon började.

Första tränaren var en badmästare vars namn hon senare inte kunde minnas.

Sedan kom Urban ”Ubbe” Nordqvist.

Träningen blev mer organiserad.

Och Susanne blev bättre.

Mycket bättre.

1973 förändrade bilden

Andraplatsen på Sum-Sim 1973 var ett genombrott.

Resultat från samma år visar att Susanne inte bara kunde simma ryggsim.

Hon tävlade också på 200 meter medley och 100 meter ryggsim.

Men 200 rygg var loppet som verkligen stack ut.

Det finns något lockande i bilden av ytterbanan.

Där hamnar den som på förhand inte väntas slåss om segern.

Men vattnet bryr sig inte om seedningen.

När starten går är det fortfarande simmaren som måste ta sig från ena änden av bassängen till den andra.

Susanne gjorde det snabbare än nästan alla.

Två år senare

Nästa gång Susanne själv minns Sum-Sim Riks i Borlänge var 1975.

Nu var situationen annorlunda.

Hon var inte längre den okända flickan från Norrtälje som överraskade från ett B-heat.

Hon hade utvecklats.

Men samtidigt hade ett problem blivit tydligare.

Susanne har själv beskrivit hur hon började sticka ut och hur hon var ganska ensam på den nivån i Norrtälje.

Det behöver inte betyda att träningen var dålig.

Snarare tvärtom.

Den hade varit tillräckligt bra för att föra henne väldigt långt.

Men en liten förening har en inbyggd begränsning.

När en simmare blir riktigt bra behövs andra riktigt bra simmare att träna med.

Fler pass.

Hårdare konkurrens.

En miljö där nästa nivå redan finns runt omkring en.

För Susanne började den miljön finnas någon annanstans.

Mannen från Borlänge

En av dem som lade märke till henne var Berth Johansson från Borlänge Simsällskap.

Han tog kontakt med familjen Ackum.

Frågan som väcktes var betydligt större än vilken klubb Susanne skulle representera på nästa tävling.

Hon var fjorton år.

För att fortsätta sin satsning skulle hon behöva flytta.

I dag är det lätt att se en klubbövergång i en databas och läsa den som en rad:

Norrtälje SK.

Borlänge SS.

Men bakom raden finns en familj som måste fatta ett beslut.

En fjortonårig flicka som ska lämna sin vardag.

Kompisar.

Hemmet.

Badhuset nästan tvärs över gatan.

Ubbe och träningskamraterna.

Allt det som hade gjort henne till den simmare hon var.

Hösten 1975

Susanne bestämde sig.

Hösten 1975 flyttade hon till Borlänge.

Hon var fortfarande bara fjorton år gammal.

Därmed tog hennes tid som tävlingssimmare i Norrtälje slut.

Men hennes historia i Norrtälje gjorde inte det.

För nästan allt som senare skulle hända började där.

I den lilla bassängen.

Bland barnen som simmade på tvären.

Hos badmästaren vars namn vi fortfarande söker.

Hos Ubbe Nordqvist.

I Sum-Sim-ytterbanan.

Vad får moderklubben räkna som sitt?

Här finns en intressant fråga när man skriver en klubbs historia.

Susanne Ackum skulle senare nå betydligt längre inom simningen.

Hon vann svenska mästerskap.

Hon simmade finaler på 400 och 800 meter frisim vid europamästerskap.

Hon tog medaljer vid amerikanska mästerskap.

Men de resultaten gjorde hon inte för Norrtälje Simklubb.

De ska därför inte läggas till NSK:s medaljskörd.

Ändå hör Susanne hemma i klubbens historia.

För Norrtälje var platsen där allt började.

En ungdomsförenings betydelse kan inte bara mätas i vilka medaljer dess aktiva tar medan de fortfarande bär klubbmössan.

Ibland är dess viktigaste uppgift att ge ett barn en början.

Att vara plantskola

Det finns en särskild stolthet i stora elitklubbar.

De kan samla de bästa.

De kan bygga starka träningsgrupper.

De kan ge en färdig elitidrottare det som krävs för nästa steg.

Den mindre klubben har en annan roll.

Den öppnar dörren.

Den lär barnet att simma.

Den ser vem som vill lite mer.

Den hittar tränaren.

Den ordnar banan.

Den kör till tävlingen.

Och ibland kommer dagen då det bästa klubben kan göra är att acceptera att simmaren måste vidare.

Det kan kännas som att förlora någon.

Men det kan också vara det yttersta beviset på att verksamheten fungerade.

Susanne var inte den första – och inte den sista

När man följer Norrtälje Simklubbs historia börjar ett mönster framträda.

På 1960-talet hade Gunilla Lundqvist blivit klubbens första landslagsflicka.

Annika Eriksson simmade i ungdomslandslaget och tog medaljer på senior-SM.

Susanne Ackum lämnade Norrtälje för en större miljö.

Decennier senare skulle samma grundfråga dyka upp igen när andra mycket lovande NSK-simmare behövde ta nästa steg.

Hur långt kan en liten klubb föra en simmare?

Och vad händer när simmaren vill längre?

Det är en fråga utan ett enkelt svar.

En tråd tillbaka till Norrtälje

Det fina med Susannes berättelse är att hon själv, långt senare, kunde beskriva början.

Inte bara medaljerna.

Hon mindes annonsen.

Hon mindes att familjen bodde nästan mitt emot badhuset.

Hon mindes söndagsträningarna.

Hon mindes att de simmade på tvären.

Hon mindes Ubbe.

Hon mindes Gunnar Larssons OS-final.

Och hon mindes ytterbanan i Borlänge.

Det är precis därför personliga minnen är så viktiga när en förenings historia ska skrivas.

Resultatlistan kan tala om att Susann Ackum från Norrtälje simmade 2.44,48.

Men bara människan själv kan berätta hur vägen dit såg ut.

Och sedan blir spåren svagare

När Susanne lämnade Norrtälje 1975 gick klubben vidare.

Barn fortsatte komma till badhuset.

Tränare fortsatte stå vid bassängkanten.

Tävlingar fortsatte att simmas.

Men när vi försöker följa människorna genom slutet av 1970-talet och in i 1980-talet händer något med våra källor.

De blir tystare.

Vi hittar resultat.

Vi hittar poäng.

Vi hittar enstaka namn.

Men den sammanhängande berättelsen blir svårare att se.

Och mitt i 1980-talet finns en särskilt lockande ledtråd.

År 1985 samlade Norrtälje SK 16 poäng i de svenska mästerskapssystemen.

Det är betydligt mer än de 1,5 poäng vi hittar 1981 och de fem poängen 1986.

Någon – eller några – simmare från Norrtälje gjorde alltså avtryck på nationell nivå.

Men vilka?

Där har vi ännu inte hela svaret.

Så nästa del av vår historia blir annorlunda.

Vi går in i de bortglömda åren.

Och den här gången behöver vi läsarnas hjälp mer än någonsin.

---

Hjälp oss öppna 1980-talet

Var du aktiv i Norrtälje Simklubb under slutet av 1970-talet eller under 1980-talet?

Då vill vi väldigt gärna höra från dig.

Vi söker simmare, tränare, styrelseledamöter, funktionärer och föräldrar.

Vilka tränade tävlingsgrupperna?

Vilka var de ledande simmarna?

Vem var ordförande?

Hur såg vardagen ut i badhuset?

Vilka åkte på Sum-Sim, DM och SM?

Och framför allt:

Vilka stod bakom Norrtäljes 16 mästerskapspoäng 1985?

Har du gamla resultatlistor, fotografier, klubbtidningar, medlemsblad, träningsdagböcker eller tidningsurklipp – släng ingenting.

Hör av dig till Marcus Rejås.

Det kan vara just din pärm som innehåller nästa kapitel.

Nästa del: De bortglömda åren – jakten på Norrtäljes 1980-tal.

Källor i urval

Susanne Ackums egna minnen av sin tidiga simning och Sum-Sim-år; samtida resultat från Simsport 1973; historiska Simsport-resultat för Urban Nordqvist; Svenska Simförbundets historiska mästerskapsstatistik.

Uppgifterna om Susannes senare elitkarriär används här som bakgrund till hennes utveckling efter Norrtälje – inte som resultat för NSK.