Updatering 20090113: Vi har satt upp en minnessida för Daniel.

Daniel, jag vet inte riktigt hur jag skall börja. Jag har känt dig under större delen av ditt liv. Jag minns med glädje hur vi, redan en av de första gångerna vi på riktigt träffades, upptäckte ett av många gemensamma intressen. Då var det chokladpudding vi gjorde du och jag. Vi gjorde en dubbel sats och satte i oss på direkten vilket förmodligen inte uppskattades av din mamma, men vi hade kul. Då var du fyra år Daniel, bara lite äldre än vad min Albin är idag.

Jag minns hur klok du är. När du var 5 år skulle du visa mig något på ditt rum på julafton. Vi gick upp och du letade och letade. Jag noterade att det i alla fall var städat på rummet och du konstaterade att jovisst, det var städat och just därför gick det inte att hitta något. Det citatet skrattar jag åt fortfarande trots att tårarna nu rinner ner för min kind.

Vi har lekt en del även om det var alldeles för lite. Jag minns hur vi frågat ut varandra om detaljer i Kalle Anka-serier och hur vi brottades när du var liten. Massa andra minnen ploppar upp då och då, men jag kommer inte på dem just nu.

Vi gillar också datorer du och jag. Jag kommer ihåg hur jag och Jenny visade dig hur man gör en hemsida. Det blev inte så bra om jag skall vara ärlig. Jag tror du var 10 år då Daniel. Jag tänkte då att det skulle bli roligt att lära dig mer när du blivit lite större, att vi hade något naturligt gemensamt att bygga på,  för du var intresserad och ville lära dig. Du ville lära dig mycket.

Jag minns hur du och jag tillsammans bara för något år sedan byggde ihop din dator. Den som fortfarande står och går under ditt skrivbord där du lämnade den. Den behöver ett bättre grafikkort, vi har talat så många gånger om att vi skall testa ett som du vet att jag har i källaren på kontoret. Vi skulle sätta i det så snart jag hade tid, min tanke var att det skulle bli i julhelgen. Jag är ledsen att vi inte gjorde det tidigare. Du har ju frågat mig så många gånger utan att jag haft tid till dig. Jag är ledsen för det Daniel.

I somras upptäckte jag ännu ett gemensamt intresse vi har, vattenskidor. I somras drog jag dig på Wakeboarden utanför ert landställe. Det var underbart för jag vet att vi gillar det lika mycket. Under sommaren lärde du dig mycket på brädan och slår mig på fingrarna lätt. Men på vattenskidor, helst trickskidor, slår jag dig däremot när som helst.

Både du och jag, Daniel gillar också att vara i och under vattnet. Vi har lekt ett otal gånger i vattnet både i havet och i bassänger. Nu senast minns jag hur vi tävlade i att simma under vatten i poolen i Spanien i höstas och jag minns hur vi lekte i vattnet utanför ert förra landställe när du, trots att det bara var några år sedan, var mycket mindre än du är nu.

Daniel, jag är så ledsen att du bara blev 13 år gammal. Vi hade så mycket kvar att göra. Jag skulle lära dig en massa om datorer och sådant du vet att jag kan. Jag väntade på att du skulle bli äldre, men du var redan stor Daniel. Det var det jag tänkte på allra mest när jag stod bredvid din säng i går. Du är ju redan stor.

Daniel, jag älskar fortfarande att simma och vara i och under vatten. I alla fall tror jag det, jag har ju gjort det så länge jag kan minnas. Men jag kommer aldrig att kunna göra det igen utan att tänka på dig. Jag vet inte, men jag tror att trots vad som hände kommer jag att minnas det som glada minnen. Trots att jag alltid kommer att tänka på att du drunknade Daniel.

Jag hoppas att du har det bra där du är. Jag saknar dig otroligt mycket.

Din Morbror, Marcus