Det har nu gått en vecka sedan olyckan. Nu är första gången jag är ”drogfri”. Har inte tagit morfin sedan i morse. Den molande värken känns men är överkomlig. Hoppas klara mig utan i natt och även framöver.

Googlat en hel det på AC-lux eftersom jag sitter med en sådan. Denna beskrivning känns spot on!

En akut AC-lux som leder till en instabilitet i nyckelbensleden kan ge ett synnerligen uttalat smärttillstånd. Varje rörelse ger smärtor och på natten sitter man gärna i en fåtölj och sover.
Källa: Södermalms Ortopedi

Allt stämmer perfekt.

Nu börjar det utkristallisera sig hur framtiden kommer att bli.

Som jag berättat om tidigare skadade jag axeln när jag åkte skidor i helgen. En underbar resa med ett mycket glatt gäng om 13 glada skidåkare. Det var i ett Skicross-race som jag fick ett felskär och hamnade i pisten utanför banan baklänges. Jag hade fått ner farten ganska mycket så det gick inte tokfort som det ibland gör när jag slog i backen. Däremot var det baklänges vilket kanske bidrog till att skadan blev så pass omfattande. Det som hänt är att nyckelbenet hamnat ur led. Så kallad AC-luxation. Jag har typ V som innebär att nyckelbenet helt lossnat från skulderbladet och svävar fritt medan armen hänger ner.

Simma lär jag inte göra mer denna säsong i alla fall. Det som väntar nu är två operationer. En för att sätta in en ”hookplatta” och en för att ta bort den ca 3 månader senare. Efter det följer rehabträning i 3 månader till. Vi talar alltså om minst 6 månader innan jag är normal igen. Det roliga är att jag om allt går som det skall blir bra. Sedan skall man ha respekt för att axlar är komplicerade saker.

Nu väntar jag på den första operationen och börjar inse hur detta kommer att bli. Jag kommer att missa massa träning. Simma är inte att tänka på innan plattan opererats bort. Vet inte när jag kommer att kunna springa igen, men antar att jag kan springa så snart värken blir hanterbar. Skidåkning lär det väl inte heller bli mer av denna säsong i alla fall. Vi har en resa inbokad i slutet på mars, men då blir det nog promenader för min del medan resten åker skidor. Hoppas jag inte går på morfin då så jag i alla fall kan ta några öl i bastun med de andra.

Jag är anmäld till Tunnelrun Citybanan 2017 som går den 25 mars. Detta hade jag börjat träna till men det är tveksamt om jag kan springa. Kanske kan jag promenera det.

Segelsäsongen är så klart också hotad. Jag vet inte hur handikappad jag kommer att vara i sommar. Men att göra båten klar för våren kommer att blir svårt. Polera friborden med en arm går ju inte och det är förutom det massa andra saker som skall göras. Jag kan ju inte be Jenny göra allt, hon drar redan ett för stort lass hemmavid.

Rehabträningen kommer att börja i sommar, hur rörlig jag är då vet jag ju inte men det får vi se då.

Vi hade planer på att åka vattenskidor en vecka i sommar med Syrran och gänget, men det kommer inte heller att gå. I alla fall inte för mig.

Börjar inse att ett halvår är väldigt lång tid. Jag var så nöjd med hur min kropp fungerar nu och så händer det här. Men huvudsaken är att jag kan bli helt återställd. För egentligen har jag ingen rätt att klaga. En av mina simmare, Katrina, kan knappt röra något av sina ben, kan inte gå utan stöd och klagar inte. Så varför skulle jag.

Rehabträningen hoppas jag göra på rekordtid, för allt är ju en tävling. Eller hur?