För exakt ett år sedan dog min bästa vän David. Jag har nog inte riktigt hämtat mig från det än. Han inte bara dog den dagen utan jag var också där och försökte rädda honom. Något som jag tänker på någon gång varje dag sedan dess.
De som känner mig vet att jag är simtränare och eftersom vi haft ett dödsfall i familjen där Daniel drunknade i samband med bassängträning så tänker även på Daniel väldigt ofta även om det inte är varje dag så här långt efter olyckan.
Det är lite tråkigt hur i alla fall jag fungerar, men i både Daniels och Davids fall så är det själva döden man blir påmind om i små flashbacks lite nu och då när det vettiga vore att minnas det roliga.
Som simtränare går jag regelbundet utbildningar i Hjärt-lungräddning (HLR). Och ganska snart efter att jag gjort HLR på David var det dags att förnya min utbildning. Det var ganska jobbigt att se dockorna ligga på golvet när man kom in i lokalen, trots att jag gjort det många gånger förr. Men utbildningen gick i alla fall bra.
Sedan dess har det här med HLR snurrat runt i mitt huvud. Har liksom inte kunnat släppa det. Det har i sin tur lett till att jag läst på om HLR och kille som jag är så har jag såklart snöat in på det lite.
Detta har lett till att jag nu är certifierad HLR instruktör av HLR-rådet och kan alltså nu utbilda andra i HLR vilket jag planerar att göra på min fritid.
När jag läst om HLR och plötsliga hjärtstopp har jag insett att det är väldigt vanligt och hur viktigt det är att så många som möjligt kan HLR och helst har tillgång till hjärtstartare.
Så Davids och Daniels dödsfall har på olika sätt påverkat mig. Jag förespråkar säkerhet i vår simklubb och jag har lärt mig HLR och vill utbilda andra också. Jag hoppas verkligen att detta i förlängningen leder till att någon annan någon gång kan räddas och leva vidare.
