Dag 51, 24 dagar med hook-platta

I helgen var vi i Järvsö med kompisar. En härlig resa som jag skrev kort om tidigare. Visst tog jag mig ut i backen för lite transport. Men det gjorde ont i axeln så snart det blev det minsta slagigt. Kan med andra ord inte springa ännu heller. Liften gick bra, men åkningen var inte bekväm.

Jag hade armen hårt i slingen så att den skulle hålla sig på sin plats. Passade på att glida förbi olycksplatsen. Det var lite pirrigt att glida ner samma väg en gång till. Men det gick så klart betydligt långsammare denna gång. Men denna gång slutade det ju inte heller med en axelskada.

Anledningen till att jag masade mig ut i backen var att den bästa lunchen fanns i hotellet på andra sidan berget. Enklaste sättet att ta sig dit är på skidor. På vägen tillbaka från hotellet passerade vi toppen och passade på att mysa lite. Vädret var verkligen underbart.

Det bästa som hänt i helgen var att den smärta jag hade problem med under veckan försvann lika snabbt som den kom. På lördag morgon kände jag direkt att axeln var bättre. Det har hållit i sig sedan dess.

Sedan hände något annat roligt i helgen. På vägen hem från Järvsö passade vi på att köpa en båt. Eftersom vi inte kan segla i sommar har vi köpt en mindre båt för att kunna komma ut på havet även i sommar. Båten vi köpt är inte vårrustad och kräver lite fix. Men mer om det kommer i en annan postning.

Dag 49, 22 dagar med hook-platta

Igår åkte vi tillbaka till Järvsö. Det är en skidresa med kompisar som varit planerad sedan länge. Så nu sitter jag i stugan medan de andra är ute i backen. Som tur är så är vädret inte det bästa. Hade det varit strålande sol hade jag verkligen lidit här i stugan.

För att komma till hotellet och äta lunch så åker man skidor. Jag kommer att dra på mig pjäxorna och hoppa upp på laggen idag. Hoppas kunna lägga upp en bild på det sedan. Naturligtvis blir det inte någon skidåkning i ordets rätta bemärkelse utan mer som transport. Det blir utan stavar och armen i sling.

Axeln då? Hela veckan från tisdag har varit pest och pina. Men idag är det faktiskt mycket bättre. Hoppas det håller i sig. Jag har hittills inte idag känt någon ”paniksmärta” och då har jag ändå laddat en diskmaskin och städat lite efter frukosten. Känner mig hoppfull!

Dag 47, 20 dagar med hook-platta

Det här är inte kul. Kroken i axeln är tortyr. Denna vecka har det börjat med kraftiga verkande, krampliknande smärtor i axeln vid lite slumpvisa rörelser. Mest när jag håller handen lite framför axeln. Väldigt lite belastning framkallar smärtan. Till exempel om jag tvättar händerna och bara trycker händerna lite mot varandra. Ibland känns det bättre. Problemet är att jag aldrig vet när smärtan kommer och vilka rörelser jag skall undvika.

Att sätta på sig en tröja har blivit mycket svårare denna vecka. Jag som trodde jag skulle kunna springa snart men det känns långt borta nu.

I helgen skall vi tillbaka till Järvsö med ett par kompisar och deras barn. Det var bokat sedan långt innan olyckan men vi åker ändå. Min plan var att åka upp redan i går precis som förra gången men nu blir det såklart lite kortare. Jag kan inte åka skidor, men de andra kan ju åka på. Jag får sitta i stugan och läsa en bok eller nått. Inte så dumt det heller. Jag har säsongskort i backen så jag tar med skidorna. :-). Kanske kan jag ta mig till mitt Ground Zero där olyckan hände och ta en bild till bloggen. Kanske är det helt orimligt, det visar sig på lördag och hur axel-eländet är då.

Trevligt skall det bli i alla fall även om det är en sliten variant av mig som inte kan åka skidor. Men jag kan väl vila där lika bra som här. Jenny får köra så det löser sig säkert. Jag borde åtminstone kunna ta en promenad och basta går också bra. Håller jag mig från morfinet skall nog en pilsner eller två slinka ner också.

En positiv sak och förutsättning för bastu är att såret läker bra. Jag är imponerad av kirurgen som sydde igen det. Han sydde under huden så stygnen syns inte. Det är bara ett litet streck ca 7cm långt. Jag har ingen känsel på övre delen av såret och utåt armen. Men det är tydligen ganska vanligt. Kanske kommer känseln tillbaka sedan.

Ser lite coolt ut. Får hitta på en bra historia till det. Kan vara ett hugg med en yxa av en galen man i skogen. Kan även vara av ett svärd från en pirat i Sydkinesiska sjön. Får se vad det kan bli. Förslag mottages tacksamt. Ett förslag jag fick redan i Järvsö var att göra en tatuering bredvid ärret. Det är ju ett rakt streck så vid det skulle man kunna skriva ”Järvsö 2017” eller ”Skicross 2017” med lite snirklig stil. Men då kan jag ju inte köra vilken historia som helst när någon frågar …

Dag 42, 15 dagar efter första operationen

Idag skulle jag har sprungit Stockholm Tunnel Run Citybanan. Skulle ha startnummer 17671, ett nummer värdigt en Björnbuse!

Även om läkaren redan för två veckor sedan sade att jag inte skulle springa så har jag inte helt gett upp tanken helt förrän nu. Men smärtan gör att det inte går att springa, även om det inte är mer än 8 km.

Alla jag skulle springa med har också fått förhinder. Kollegan åker skidor och syrran och svågern ligger hemma med feber. Trist!

Hook-platta i axeln är helt enkelt smärta. Inser att jag kommer att vara handikappad tills den tas bort. Det blir någon gång i sommar. Dagarna fungerar okej, man vänjer sig. Det är en grund-smärta som lite molande finns hela tiden. För lite för att man skall ta smärtstillande (som jag inte gillar) men tillräckligt mycket för att vara konstant närvarande. Tar lite Alvedon då och då när den är mer intensiv.

Den överraskande smärtan är jobbigare. Den kommer i två varianter. En ilande smärta som påminner om den man får i tänderna hos tandläkaren. Den uppstår om jag lyfter armen lite utåt. Sedan finns en annan som gör mer ”vanligt” ont som kommer när jag rör armen för mycket framåt eller bara lite bakåt. Den typen av smärta är väldigt intensiv och kommer också när jag gör en överraskande rörelse.

Men som sagt, på dagarna går det bra. Jobbigare är det på nätterna. Den molande värken växer på något sätt när jag ligger still. Efter ett tag går den inte att ignorera, än mindre somna från. Då måste jag ändra ställning som i sig gör ont och sedan börjar det om. Det jobbigaste är helt klart nätterna.

Längtar så tills denna krok skall ut ur min axel!

Dag 37, 10 dagar efter första operationen

Äntligen har det vänt! Axeln är som en stel värkande klump som inte kan användas till särskilt mycket men smärtan är hanterbar och kräver inte morfin. Jag tar en Alvedon lite då och då. Det räcker. Var iväg på flera aktiviteter i helgen. På lördagen var jag på distriktsfunktionärskurs på Simförbundet och på söndagen höll jag två crawlkurser och på kvällen var jag tränare åt mina simmare och lite funktionär på vår klubbtävling. Jag var rejält trött och sliten efter söndagen men nöjd. Klart hopp om livet!

Det jobbiga är nätterna. Sova blir det inte mycket av. Somnar som en stock när jag försöker för att sedan ett par timmar senare vakna av smärtan. Efter det blir det inte så mycket mer sova. Med lite tur blir det lite sammanhängande sömn på morgonen. Spänner nacken när jag sover. Vaknar ofta med huvudvärk. Men som sagt nu går det framåt.

På det hela taget är det bra nu. Humöret och allmäntillståndet är mycket bättre. Det vände tydligt på fredagen. Det kan ha att göra med att jag slutade med morfinet. Nu längtar jag bara tills jag på något sätt kan börja träna. Jag tog en promenad i fredags och efter helgens rörelser förstår jag vad läkaren menar med att det kommer att kännas ett tag.

Jag får springa, men inte förrän det slutat värka och det kommer att ta tre till fyra veckor efter operationen. Det blir med andra ord inget Tunnelrun för mig på lördag vilket är jättetråkigt. Jag har verkligen sett fram emot det. Men det är inte allt för länge kvar tills jag borde kunna springa lite igen.